Kina

Både Kina- och Tibetvän 

I januari 1997, strax efter Deng Xiao Pings död, fick jag erbjudande att bli ordförande i EU-parlamentets delegation för samarbete med Folkrepubliken Kinas Nationella Folkkongress. Jag hade rest mycket i världen, men aldrig besökt Kina. Ändå tackade jag ja, vilket jag aldrig har ångrat. Det ledde till ett stort antal Kina-besök, såväl officiella som inofficiella. Jag har inte blivit Kina-expert, men jag har förstått oändligt mycket mer än tidigare av detta enorma land - och blivit fascinerad och fått många vänner. 
Utöver storstäderna Beijing, Shanghai har jag besökt en tredjedel av Kinas provinser, bl a Liaoning med nedgångna gamla industrier i norr, Fujian vid sydöstkusten med frontlinjen mot Taiwan, den utfattiga inlandsprovinsen Guizhou, den minoritetspräglade Yunnan längst i söder, Shandong med Konfucius' grav, Hubei med Wuhan och de tre ravinernas gigantiska dammbygge, den marknadsliberala pionjären Guangdong och dess ganska nyligen grannar Macao och Hongkong som blev fria från kolonialt styre så sent som på 1990-talet. Och uigurernas Östturkestan (Xingjiang) med Sven Hedins Kashgar och, naturligtvis, Tibet (Xizan).
Om detta har jag skrivit rapporter till EU-parlamentet och Gröna Gruppen, och åtskilliga tidskrifts-och tidningsartiklar och radioprogram, t ex i OBS. Jag har träffat alla möjliga centrala personer, från Li Peng, "slaktaren från Himmelska fridens torg", när han var talman, till Dalai Lama - i Stockholm, Paris, Bryssel och, inte minst, i hans exilhögkvarter i Dharamsala i Norra Indien.  
Jag har inte mycket till övers för den kinesiska regimen och begiper inte alls varför den inte tar Dalai Lamas utsträckta hand och ger Tibet reell autonomi. Samtidigt märker jag att förtrycket i Kina är selektivt , väldigt mycket är möjligt idag som man inte kunde drömma om på Maos tid. Allt kan sägas privat,alltmer också offentligt - men visst finns gränser som internetcensuren visar. Det största tabut är dock att skapa rikstäckande organisationer - då blir det fängelse i 10-15 år vilket förstås är fullständigt oacceptabelt. Men det vore fel att behandla Kina som om det fortfarande vore ett totalitärt land av maoistisk typ. Även i icke-demokratiska system finns det gradskillnader, vilket man bör notera för att kunna agera adekvat. 
Så jag är Tibetvän och stolt över att ha retat upp Li Peng genom att vid en personlig träff föreslå att han skulle utnämna Dalai Lama till guvernör i Tibet, men betraktar mig samtidigt också som Kinavän. 
En sammanhängande skildring av mina första år som ordförande i Kina-delegationen finns i min bok EU-parlamentet infrån (Korpen 1999). Många artiklar har också publicerats i Svensk-kinesiska föreningens Kina-rapport och i Tibetkommittens Tibet. 

Human rights in China »

China`s human rights »

EU-parlamentets Kina delegation »

Per Gahrton