Anders Lindeberg - en trofast vän och MP-veteran

2009-10-22

Anders Lindebergs bortgång var för mig plötslig och totalt oväntad. I verkligheten var det förstås inte så, men det var typiskt för Anders att han höll sitt privatliv hemligt också för nära vänner. Man kunde få intrycket att det privata inte var så viktigt för honom, eftersom han ägnade sitt liv åt större saker, framförallt den gröna politiken. Visst såg han lite tunnare och blekare ut än vanligt när vi sågs sista gången i augusti, men överlag var det samme gamle gladlynte och hjälpsamme Anders som alltid. Att vi inte skulle få chans att någonsin prata mer kunde jag inte ana i mina värsta fantasier. Det finns en del jag skulle ha velat säga till honom. Inte minst TACK.

TACK för Din gränslösa vänlojalitet, långt in i den privata sfär Du annars skydde. TACK för Din stabila och osjälviska lojalitet mot vårt gemensamma gröna projekt.

Anders var en av de allra första som hörsammade mitt upprop 1980 för ett nytt grönt framtidsparti. Han var en av de få som stod pall under alla upp- och nergångar, allt hån och förtal utifrån, alla stridigheter och småttigheter inifrån. När jag läser namnlistor på de första mp-arna i början av 80-talet är det rätt få som finns kvar i ”aktiv tjänst”. Några har gått bort, andra har dragit sig tillbaka med ålderns rätt, men ganska många har ”hoppat av” för att det parti som växte fram inte i alla detaljer motsvarade deras egen personliga planritning. Anders var en i den kärntrupp som fullt ut förstod att ett partibygge som skall vara demokratiskt och folkrörelseförankrat aldrig kan baseras på en enda persons eller grupperings detaljritning utan måste bli ett resultat av en omfattande och omständlig process som med nödvändighet på en del punkter kommer att avvika från den dröm man själv startade med. Anders kunde skilja mellan det viktigaste och det mindre viktiga.

Anders var en av dem som oförtrutet, i förtroenderåd, valberedning och på kongresser och, inte minst, i skånsk regionalpolitik, höll de gräsrotsdemokratiska idealen levande. Och han påminde alltid om att begreppet ”miljö” inte bara har ekologiska och fysiska aspekter utan också sociala och humanitära.

Jag är lite sur på honom för att han inte förvarnade mig om sin sjukdom, men respekterar fullt ut hans hemlighetsfullhet. Svårare har jag att förlika mig med att han aldrig, såvitt jag vet (kanske finns ett hemligt manus någonstans?), skrev ner sina minnen av miljöpartiets barndom och framväxt. Han är en av mycket få personer som var med från början och sedan aktiv under alla de snart trettio åren som gått sedan vi drog igång det gröna partibildningsprojektet. Det är en liten tröst att han lämnat några dussin kartonger fullpackade med handlingar och dokument i mitt f d hönshus i Bessinge. Han pratade ofta om att komma och sortera och ordna bland alla pappren. Men trots att han formellt lämnat de flesta uppdragen och nästan var folkpensionär enligt gammaldags tideräkning, fick han aldrig tid, annat kom alltid emellan. Det är en påminnelse till oss som var med, att ta oss tid att nedteckna vad vi minns innan det är för sent. Att göra det blir samtidigt en hedersbevisning åt Anders som på så sätt kommer att placeras på den centrala plats i den svenska gröna politiska rörelsens historia som han har förtjänat.

Miljöpartiet har förlorat en veteran och trotjänare. Men framförallt är vi många som förlorat en vän av ovanligt slag. Trots att jag visste mindre om hans intima privatliv än jag vet om många ytliga bekantskapers, är det ingen överdrift att konstatera att utöver mina allra närmaste anhöriga var Anders den människa som betytt mest för att jag befinner mig i en oerhört privilegierad och positiv livssituation och inte någon helt annanstans. Ibland antydde han att det var hans gamla socialarbetarerfarenhet som aktiverades, andra gånger hävdade han att han agerade för partiets skull. Men jag vet att det i grund och botten handlade om den sorts trofasta personliga vänskap förutan vilken livet vore meningslöst och ingen levande folkrörelse kan överleva i längden.

 22 oktober 2009

Per Gahrton