Per Gahrton

 

Nyhet

2015-11-27

http://www.aftonbladet.se/debatt/article21837760.ab

Romson och Wallström utsatta för hetskampanj

Per Gahrton: Alliansens partiledare måste ta avstånd från påhoppen

 
 
 
 
Foto: Stig-Åke Jönsson
Fakta

DEBATTÖREN

Per Gahrton

Feminist, grundare av miljöpartiet, f d riksdagsledamot och EU-parlamentariker.

DEBATTEN

Miljöminister och vice statsminister Åsa Romson har fått hård kritik för flera uttalanden, nu senast efter ett tweet i samband terrordåden i Paris. Utrikesminister Margot Wallström blev anklagad för antisemitism efter en tv-intervju om samma dåd. Man måste vara blind för att inte se sexismen och kvinnohatet i denna kampanj, skriver dagens debattör.

DEBATT. I slutet av den här veckan kommer miljöminister Åsa Romson att företräda Sverige vid klimatmötet i Paris. Utrikesminister Margot Wallström medverkar i ett möte med högnivåpanelen för humanitär finansiering i London.

Frågan är: Kommer de att bedömas för sina handlingar eller kommer den sexistiska hetskampanj de varit utsatta för att fortsätta och än en gång dränka vad de faktiskt uträttar för sitt land och oss alla?

 

Ingen förnekar att den rödgröna regeringen är hårt trängd, men inte av oppositionen utan av flykting- och terrorismproblematik. Eftersom det är omöjligt för de borgerliga att angripa vad regeringen faktiskt gör när det gäller dessa frågor har en del av spindoktorerna kommit på att man kan destabilisera de rödgröna genom att personhetsa mot de två profilstarkaste kvinnliga ministrarna – Margot Wallström och Åsa Romson.

Jag har visserligen inte hört eller sett de tre partiledarna inom borgerligheten – Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor och Annie Lööf – själva medverka i propagandan. Men det räcker inte att tiga. Om de menar allvar med sina feministiska markeringar måste de öppet ta avstånd från den sorts hets som Wallström och Romson är utsatta för. För vad har de gjort?

 

Margot Wallström konstaterade i en tv-intervju efter terrordåden i Paris att ”man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld”. Detta föranledde protestreaktion från Netanyahuregimen och den israeliske politikern Yair Lapid påstod i Expressen att Sveriges utrikesminister ”skyller på judarna” när ”muslimer mördar kristna”. Entusiastiskt medhåll för detta lögnaktiga påhopp kom bland annat från Sydsvenskans ledarsida.

 

Sanningen är att Margot Wallström bara påtalat något som varenda Mellanösternobservatör vet – att Israels fortsatta utbredning av judiska bosättningar på mark som enligt världssamfundet (däribland USA) skall bli en palestinsk stat, är ett huvudskäl till att den olagliga israeliska ockupationen nu är inne på sitt 48:e år och en grundorsak (dock inte den enda) till den utbredda fientligheten bland araber och muslimer mot Väst.

En fredlig lösning av Palestinakonflikten enligt den modell som hela världen, däribland alla arabstater och de erkända palestinska företrädarna, står bakom skulle inte omgående avskaffa IS och terrorhotet, men efterhand kraftigt minska spänningarna och försvaga rekryteringsgrunden.

 

Åsa Romson tvittrade att terrordåden i Paris ”kan försvåra för klimattoppmötet i december”. Som Johan Croneman i DN har påpekat var detta en oro som uttrycktes av nästan alla kommentatorer. Men det var först när miljöministern gav uttryck för denna utbredda oro som kvinnohatarna drog i gång en hetskampanj, som inte ens statsministern orkade stå emot när han tvingade Romson till en helt onödig ursäkt för att hon gjort sitt jobb som högsta ansvarig för Sveriges klimatpolitik.

 

Ingen av de manliga ministrarna har trots hårda politiska motsättningar drabbats av något som ens liknar den flod av hån som väller över Margot Wallström och Åsa Romson. Man måste vara blind för att inte se sexismen och kvinnohatet i denna kampanj.

Nästa gång kan andra kvinnliga politiker utgöra måltavlor. Därför räcker det inte med att tiga, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor och Annie Lööf.

Ett tydligt avståndstagande från hetskampanjen skulle betyda en hel del för det offentliga samtalet i Sverige, som nu visar tecken på att ha tappat sin botten.

Kritisera gärna den rödgröna regeringens politik, det ingår i oppositionens uppgift. Men tag avstånd från kvinnohatarnas drev mot Margot Wallström och Åsa Romson!

Per Gahrton

 

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&

När syskon glider isär

OBS måndag 16 november  

 "Birgerssons liberala sympatier ligger klart på den svenska sidan" 

Varför har Sverige och Danmark valt skilda vägar? Det undersöker ledarskribenten Susanne Birgersson i sin bok.

 Susanna Birgersson gör ett seriöst försök att förstå varför Danmark, till skillnad från Sverige, har vänt taggarna utåt. Det menar Per Gahrton som har läst boken "Det som förloras utåt ska vinnas inåt".

 

Dela(11)

 

"I Malmø tager Systemet Sverige imod flygtningene med et smil".

 

Så löd en uppenbart förvånad rubrik i den danska tidningen Politiken i början av oktober (151007). Men bara någon dag tidigare hade jag passerat Hovedbangården i Köpenhamn och sett samma sorts uppbåd av flyktingmottagare som i Malmö. Jag funderar på detta när jag läser Det som förloras utåt ska vinnas inåt, en specialutgåva av idétidskriften Liberal Debatt. I den försöker Susanna Birgersson, ledarskribent på Göteborgs-Posten, förklara varför Sverige och Danmark har utvecklats "så väldigt olika" när det gäller synen på flyktingar och invandring.

 

Jo, trots flyktingmottagarna på Hovedbangården finns det naturligtvis skillnader mellan Sverige och Danmark. Men när Aftonbladet (29/10-15) efter Nordiska Rådets möte nyligen konstaterade att det "gnisslar rejält" var det inte bara mellan Sverige och Danmark utan mellan Sverige och resten av Norden. 2014 tog Sverige emot 36,6 asylsökande per tiotusen invånare, Norge 14,8, Danmark 10,8 och Finland 4,3. Det är Sverige som är unikt, Danmark är ungefär som de nordiska systrarna, vilket också gäller främlingsfientliga partiers inflytande. Dansk Folkeparti har som stödparti till en borgerlig regering en makt som Sverigedemokraterna bara kan drömma om. Men i Norge och Finland sitter de främlingsfientliga partierna i regeringen!

 

Vad som skulle behövas är alltså en analys av varför Sverige vill och kan driva en öppenhetslinje som går på tvärs mot inte bara Norden utan mot hela Europa, utom Tyskland.

 

Ändå är Susanna Birgerssons analys av de dansk-svenska skillnaderna viktig. Med en fyndig jämförelse hävdar hon att Sverige och Danmark är som syskon som har samma bakgrund och förutsättningar. Just därför är det extra svårt att förstå varför Danmark vänt taggarna utåt, delvis i handling, till exempel svårigheterna för gifta invandrarungdomar att få flytta ihop. Men framförallt i ord i form av en brutalitet i det offentliga samtalet som gjort att rasistiska groteskerier kan framföras i stora medier på ett sätt som är otänkbart i Sverige. Birgerssons liberala sympatier ligger klart på den svenska sidan, men hon gör ett seriöst försök att finna rationella förklaringar till den danska utvecklingen, med djupdykningar i historien och hänvisningar till nationalkonservativa 1800-talsfilosofer, däribland Kirkegaard och Grundtvig, som har bestående inflytande över danskt tänkande, på ett sätt som saknar svensk motsvarighet.

 

Birgersson ägnar också välförtjänt uppmärksamhet åt den lutheranfanatiske prästen Søren Krarup, som driver en oförsonlig hets mot alla andra religioner, särskilt islam, med argument som ligger på nivå med tonläget i Sverige på 1600-talet, då lutheranismen var det enda Goda. Krarups hets har underblåst rasism på ett sätt som gör att om han vore medlem i Sverigedemokraterna skulle han förmodligen ha blivit utesluten. Men i Danmark åtnjuter han allmän respekt.

 

Hur har det kunnat bli så? I kapitlet Ett land byggt på nederlag anknyter Birgersson till en vanlig förklaringsmodell bland danska intellektuella till Danmarks nutidsbeteende. Danmark har krympt genom krigsnederlag, Öst-Danmark har blivit svenskt, Norge självständigt och nordtyska danskregioner har förtyskats. Kvar finns ett lill-Danmark med Nordens minsta yta, en tiondel av Sveriges. Trots att Danmark är en av Europas äldsta nationalstater känner många danskar sig omringade och osäkra om nationens överlevnad. Förr var det främst från Tyskland hotet kom, nu är det islam som anses hota danskheten och Danmarks existens.

 

Varför är sådana känslor så mycket svagare i Sverige? Vårt lands storlek spelar säkert viss roll. Men jag tror också på den långa freden, baserad på en neutralitet som lanserades redan av Karl XIV Johan. För åtskilliga svenska generationer har neutralitet varit mer än ett policyval, det har varit en del i den nationella identiteten som bidragit till att i ett läge där danskar vänder taggarna utåt, är det för svenskar naturligt att se en utmaning till ytterligare aktiv fredspolitik. Att det kan vara så erkändes häromdagen på ledarplats i Politiken när tidningen skrev: "Sverige er en humanitær stormagt" Men, tillade man, Sverige kan inte ensamt lösa Europas problem.

 

Nej, det behövs samarbete. Birgersson önsketänker på ett ställe: "Tänk om Sverige och Danmark, kanske även Finland och Norge, sköt meningsskiljaktigheterna åt sidan och istället lade energin på att tillsammans organisera humanitära insatser längs Nordafrikas kust, i Libanon, i Turkiet, och i Jordanien". Ett utmärkt förslag. Men för att det skall ha en chans att förverkligas krävs nog att man i de andra länderna, inte minst Danmark, börjar betrakta flyktingvågen i första hand som en praktisk-organisatorisk utmaning, och inte som ett förtäckt hot mot nordiska länders kultur, demokrati och överlevnad.

 

Per Gahrton, debattör

 

Susanna Birgersson

 

Det som förloras utåt ska vinnas inåt - Danmark från Kierkegaard till Kjærsgaard

 

Liberal idédebatt #2, 2015

 

 

artikel=6300444

2015-11-21

En exempelnyhet. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig.

Kan man lita på Folkpartiets nypåkomna solidaritet?

2015-09-11

Så stoppas de superrika

2015-09-11

Mest läst idag

                       

Kultur 2015-08-20

Per Gahrton: Pikettys kritik mot den växande kapitalklassen duger gott som rödgrönt regeringsprogram

  Gynnad klass Den ekonomiska politiken har skapat en superrik klass som lever på avkastning och arv i stället för arbete, visar Thomas Pikettys världsberömda bok ”Kapitalet i tjugförsta århundradet” som nu finns på svenska. Foto: Thinkstock

Kapitalet i det tjugoförsta århundradet

Thomas Piketty

Övers. Lars Ohlsson

Karneval förlag

 

Den globala BNP-tillväxten blir 3,5 procent framöver, hävdade häromdagen i Dagens eko en av de spågubbar som enligt den franske ekonomen Thomas Piketty mest ägnar sig åt illusionsmakeri utan verklighetskontakt.

En av de många tabellerna i Pikettys världsberömda opus, Le Capital au XXIe siècle (Seuil, 2013) som nu föreligger på svenska, visar att en BNP-tillväxt på 3,5 procent betyder nästan tredubbling på 30 år, dryg trettiodubbling på 100 år. Hur länge kan en sådan överförbrukning av naturens resurser pågå utan att ekologin brakar ihop? 

Inte särskilt länge, naturligtvis, vilket varje räknekunnig person kunde ha kommit fram till utan stöd av Pikettys 970 sidor (krympta till 670 i den svenska versionen, dock, såvitt jag kan finna, enbart trycktekniskt, utan textförkortning). En uthållig tillväxt kan aldrig, understryker Piketty, överstiga 1 procent.

 

En del av boken består av den här sortens självklarheter. Men eftersom den dominerande ekonomiska vetenskapen och, inte minst, den ekonomiska politiken, bedrivs som om självklarheterna inte gällde, är det en av Pikettys förtjänster att han framhäver dem i ett sammanhang som gör att de knappast kan förbigås. 

Överlag har mottagandet varit respektfullt, även om det från finanskapitalistiskt håll också kommit avgrundsvrål, som till exempel ett krav av ekonomijournalisten Frédéric Georges-Tudo på att ställa Piketty i skamvrån (Piketty, au piquet, Éditions du moment, 2015).

Huvuddelen av Pikettys arbete består i att avslöja vanföreställningar som det är betydligt svårare för en lekman att på egen hand genomskåda, inte minst myten om att det i vår tid är egenförtjänade inkomster, och inte kapital, som är grund för hög levnadsstandard. Vi skulle leva i liberalismens meritokratiska paradis, där, som det hette i franska revolutionens paroller, ekonomiska olikheter kan betraktas som moraliskt legitima bara om de är välförtjänta och gynnar det allmännas bästa. 

Men så är det inte, visar Piketty och tar hjälp av Balzacs cyniske romanfigur Vautrin som kallt råder sin unge adept Rastignac att strunta i studier och hårt arbete och istället gifta sig med en superrik arvtagerska eftersom han därigenom kan räkna med femtio gånger så hög årsinkomst som genom eget arbete. 

I början på 2000-talet var vi där igen, visar Piketty. 

Visserligen minskade kapitalets roll i industrivärlden mellan 1914 och 1970. Men det berodde ingalunda på någon inneboende utjämningseffekt hos någon liberal ”osynlig hand”, i stil med Simon Kusnetz berömda regnbågsformade Kusnetzkurva som påstods visa att ökande inkomster efterhand leder till ökad jämlikhet. Tvärtom har nästan alla kurvor hos Piketty U-form, med en nedgång i kapitalets ställning under 1900-talet, i första hand på grund av världskrigens förstörelseeffekt.

 

Från omkring 1970 har kapitalet och arvet gjort storstilad comeback, vilket bara kunde ha hämmats genom politiska åtgärder. Som bekant gjorde de flesta regeringar tvärtom, de underlättade från omkring 1970 kapitalets återkomst genom allehanda liberaliseringar, privatiseringar och skattelättnader. 

Detta har lett till att kapitalets, de stora förmögenheternas och arvets roll just nu är på snabb uppgång och redan har nått ungefär samma nivå som före nedgångsparentesen under världskrigen. Denna period sammanföll ju också delvis med arbetarrörelsens framväxt, socialdemokratiska regeringar och påtaglig höjning av beskattningen av kapital, arv, gåvor och höga inkomster.

Sverige nämns på flera ställen av Piketty, dels som exempel (tillsammans med övriga nordiska länder) på högutvecklade ekonomier som under lång tid haft lägre kapitalandel av nationalinkomsten och högre beskattning än länder som till exempel Tyskland och USA, men också som bevis för att trenden överallt har följt samma mönster, med 1900-talet som en parentes i en långsiktig trend av kapitaldominans. 

 

En av de många myter Piketty krossar är föreställningen att hög marginalskatt på inkomster var meningslös eftersom det bara ledde till att de högavlönade såg till att få ännu högre löner före skatt; sanningen är den omvända, hög marginalskatt inte bara kapar av de högsta lönerna, utan håller dem också på en lägre nivå före skatt. 

På liknande sätt visar han att den omfattande kapitalliberaliseringen inte skapat nya jobb, däremot en superrik klass som får huvuddelen av sin levnadsstandard utan arbete, genom kapitalavkastning och arv. Och detta är inte bara ett rättviseproblem, menar Piketty, det handlar också om demokratin. 

Med en ökande ekonomisk tyngd i samhället för en minoritetsgrupp som blir rikare och rikare utan eget arbete försvagas också arbetets ställning i den totala samhällsekvationen. Inte minst för alla de svenska politiker som sjunger arbetets lov, borde det vara en larmsignal. Vad det så välbetänkt att avskaffa arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna och att sänka marginalskatterna? Är det verkligen ett ”rentier”-samhälle vi vill ha? 

Pikettys lösning är en global progressiv förmögenhetsskatt, något som han samtidigt själv betecknar som utopiskt. Men det skulle kunna gå inom tillräckligt stora ekonomiska regioner, som USA, Kina – eller EU. 

En ytterst blygsam början finns i den EU-skatt på finansiella transaktioner som Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Österrike, Portugal, Belgien, Grekland, Slovakien, Slovenien och Estland vill införa men Sverige skamligt nog ställt sig utanför. Visserligen har finansmarknadsminister Bolund uttalat sig positivt, men finansminister Andersson har gjort tummen ner.  

 

Det har sannerligen runnit mycket vatten sedan socialdemokraterna gick till val under parollen Ökad jämlikhet (1968). I själva verket borde Pikettys vetenskapligt väldokumenterade, pedagogiskt välskrivna och – också för folk som inte gått på Handels – lättlästa, fakta- och idéspäckade tegelsten utgöra obligatorisk läsning för rödgröna statsråd.

I komprimerad form duger den gott som rödgrönt regeringsprogram, inte minst alla de konkreta förslagen om skattehöjningar, såväl internationellt som nationellt, för att sätta stopp för den skamfläck det är att också en 2015 års Vautrin i Sverige måste råda varje ung människa att hoppa av studierna och strunta i arbetsförmedlingen om det föreligger chans till giftermål med en rik arvtag/are/erska.

Per Gahrton

Känns nästan som om MP skäms

2015-08-02

Per Gahrton

SvT-opinion 2 juli 2015

<img class="svtJsReplaceImage" alt=" Jessica Gow/TT" src="http://www.svt.se/cachable_image/1435829677/opinion/article3074385.svt/alternates/large/ta26dedf-jpg" /> 

”Risken är överhängande att en del av de gröna kärnväljarna kan börja tycka att kompromisspriset för regerandet är för högt”, skriver Per Gahrton.

Att det nu faktiskt tycks bli en kärnkraftsavveckling i Sverige är visserligen inte formellt ett resultat av ett politiskt avvecklingsbeslut (som kärnkraftsavvecklingen i Tyskland). Läs mer

Inte Auschwitz - än så länge

2015-05-11

Inte Auschwitz - än så länge

Etablissemanget märker ord istället för att prata om flyktingarnas verklighet

Båtflyktingar från Afrika hamnar ofta i Lampedusa, Italien. Foto: Magnus Wennman, Aftonbladet   Båtflyktingar från Afrika hamnar ofta i Lampedusa, Italien. Foto: Magnus Wennman, Aftonbladet
 
 
 
Miljöpartiets språkrör Åsa Romson fick stark kritik för uttalanden i SVT Agendas partiledardebatt. Foto: Marcus Ericsson, Aftonbladet   Miljöpartiets språkrör Åsa Romson fick stark kritik för uttalanden i SVT Agendas partiledardebatt. Foto: Marcus Ericsson, Aftonbladet

En första reaktion på Åsa Romsons jämförelse mellan flyktingkatastrofen i Medelhavet och den nazistiska massutrotningen i Auschwitz är förstås: Nu överdriver hon väl!

Oräkneliga indignerade röster har fördömt, undervisat och pekar på skillnader. Både volym och metod är olika – än så länge.

Men i grunden kanske det gröna språkröret har sett något som de flesta inte vill se – att världen är inne i en process av lavinartat ökande folkomflyttningar som inte visar minsta tecken till att avta. Orsakade av krig, miljökriser, naturkatastrofer eller helt enkelt av samma mänskliga drift efter bättre levnadsförhållanden som en gång drev en miljon svenskar till Amerika.

Och visst finns det ett inslag av rasism när reaktionen inför afrikanska och asiatiska flyktingar och migranter sällan är den sorts välkomnande som mötte den baltiska människovågen över Östersjön för sjuttio år sedan.

Faktum är ju att Europa, precis som Nordamerika, försöker barrikadera sig mot människoflödet från Syd. Samtidigt finns, trots FN och ett gigantiskt internationellt regelsystem, ingenting som kan tänkas påtagligt dämpa vare sig push- eller pullfaktorerna bakom de nya folkvandringarna.

 

Väldigt få ser världen som en enhet där mänskligheten står inför överlevnads- och framtidsproblem som bara kan lösas genom globalt samarbete. Snarare syns tecken på ökad nationalism, rasism, egoism och kortsiktighet.

Nej, Medelhavet är inte Auschwitz, inte än.

Men vad händer om Marie Le Pen blir president i Frankrike, nynazister tar över i Tyskland och Jimmie Åkesson blir lika mäktig i Sverige som hans gelikar i Norge, Danmark och Finland? Hur kommer EU då att agera mot flyktingströmmen över Medelhavet?

Jämförelsen med Auschwitz är ett uttalande Åsa Romson aldrig kommer tillåtas glömma, skriver en av alla de otaliga som nu vräker sin galla över en grön vice statsministers ordval i stället för att fördöma den katastrofala verklighet som fick henne att ta i.

Om EU och FN och det globala systemet inte tar sig samman och börjar agera som om alla människor hade lika värde, hur länge tror då alla dagens häcklare det kommer att dröja innan EU:s patrullbåtar börjar skjuta skarpt på flyktingfarkosterna i syfte att sänka dem?

Romson kritiseras för att vara okunnig om historien. Sanningen är tyvärr att hon med sitt drastiska ordval visat en betydligt större insikt om historiens oändliga förmåga att urarta i de vidrigaste katastrofer – typ Auschwitz eller Rwanda eller Srebrenica – medan maktetablissemanget och dess megafoner ägnar sin energi åt att förhåna larmklockor och visselblåsare. 

Per Gahrton

Arabisk rädsla

2015-03-17

Text: Per Gahrton

 Sydsvenskan12 mars 2015 17.59 ·

Det finns ingen rapport om att Palestina reserverade sig mot Arabförbundets skamliga påhopp på Margot Wallström. Men ungefär samtidigt som detta genomfördes, lades ett uttalande ut på det palestinska utrikesministeriets officiella arabiskspråkiga hemsida där utrikesminister Riad al-Maliki försäkrade att ”förbindelserna mellan Palestina och Sverige är utmärkta”. På nättidningen al-Bawaba löd rubriken: ”Palestina stödjer, Arabförbundet fördömer, Sverige”.

Mellanöstern inte Sveriges fiende

2015-03-17

Per Gahrton: Arabiska medier rapporterar sakligt om Margot Wallström

                          Margot Wallström – Sveriges utrikesminister. Foto: Lotte Fernwall Foto: LOTTE FERNVALL

Ska man tro diverse domedagsprofeter har Sverige de senaste dagarna gjort sig till fiende med hela arabvärlden. Det är naturligtvis helt fel.

Nyheten om att militäravtalet med Saudiarabien avbryts presenteras i mängder av arabiska medier, så som egyptiska Masry al Youm, libanesiska al-Manar, tunisiska al-Shuruq och algeriska al-Khabar under rubriken ”Sverige avbryter militärsamarbetet med Saudiarabien på grund av frågan om mänskliga rättigheter”.

Skulle alla de miljoner araber som bara för ett par år sedan deltog i den arabiska våren tolka detta som att Sverige är deras fiender?

Läs mer

 

”Sveriges agerande skapar good-will bland miljoner araber”

2015-03-17

Svt opinion 150312

”Miljoner araber som inte visste det tidigare, har genom ståhejet kring Saudiaffären fått veta att Sverige sätter demokratiska principer framför kortsiktiga exportintressen”, skriver Per Gahrton.

Saudiavtalet

En stor del av rapporteringen kring Saudiaffären har varit journalistiskt undermålig.

Ett rekord var Eric Ernfors skadeglada ledartext ”Är detta tacken för allt, Palestina?” i Expressen.

Men samma dag som Arabförbundet kritiserade Sverige publicerade det palestinska utrikesministeriet på sin hemsida ett uttalande av utrikesminister Riad al-Malik under rubriken: ”Palestinas relationer med Sverige är utmärkta”.

Den palestinska tidningen al-Quds har rapporterat (12/3) om den svensk-saudiska konflikten under rubriken ”Sverige sätter mänskliga rättigheter framför sina ekonomiska intressen i Saudiarabien”.

Läs mer

Så ska MP stoppa Saudiavtalet

2015-02-28

Uppdaterad 2015-02-27 06:22. Publicerad 2015-02-26 21:00

                        Foto: Janerik Henriksson / TT

Frågan huruvida det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien ska förlängas eller inte splittrar regeringen. Miljöpartiet bör, tillsammans med folkrörelser av alla slag, dra i gång en kampanj mot avtalet, skriver partiets tidigare språkrör Per Gahrton.

Läs mer

.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den arabiska våren från gräsrotsnivå

2014-10-28

 Om två aktuella reportageböcker efter den arabiska våren där livet i Tunisien och Egypten skildras från gräsrotsnivå. Per Gahrton har läst.

 

Av Per Gahrton (OBS/Kulturkvarten 20 oktober 2014)

På söndag är det parlamentsval i Tunisien, ett viktigt steg för landet som sedan januari har en ny konstitution. Per Gahrton har läst två reportageböcker som skildrar revolutionerna i Tunisien och Egypten från gräsrotsnivå. Det rör sig om Fanny Härgestams ”Det här är vår tid, fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien” och Tina Thunanders ”Doktor Nasser har ingen bil – Kairo i omvälvningens tid”.

Läa mer

 

Green Party presence in Swedish government welcomed all the same

2014-10-24

n the debate / 14/10/2014

Greens are now in government in Sweden for the first time in the party’s 33-year-long history, yet the electoral result was regarded as disappointing. In light of the rise of xenophobic populists and a difficult political climate, it remains to be seen how Greens will fare in the new coalition.

Cogito gästledare

2014-09-17

20140915 Cogitogästledare

 

Cogitogästled140915

Trots allt – glädje över MP i regering

Allting tyder på att MP nu blir regeringsparti. 33 år efter partibildandet är det på tiden. De flesta av MP:s  jämförbara systerpartier har regeringserfarenhet, även om det i Europa just nu bara är Finland som har gröna ministrar. När människor med engagemang för samhällsförändring bestämmer sig för att inte nöja sig med att agera som opinionsbildare, påtryckare, lobbyister (vilket också är viktiga och nödvändiga roller i samhällsprocessen), utan vill försöka få möjlighet att direkt utöva politiskt makt, och därför bildar ett parti, är det logiskt att regeringsmedverkan är en central målsättning. Nu tycks MP vara där och det bör alla gröna vara glada över.

Läs mer

 

Aftonbladet 30 september 2014

Carl Bildt – en politisk solochvårare

2014-08-30

 Av Per Gahrton

I elfte timmens femtionionde minut av sin utrikespolitiska karriär hamnar Carl Bildt än en gång i rubrikerna: ”Carl Bildt i krismöte – rapport om ryska plan mot Öland” (Aftonbladet 19 sept). Känner han det som ett slutligt erkännande av att han alltid haft rätt?

I världens maktcentra lär det svenska valet knappast noteras för Sverigedemokraternas framgång, utan för Carl Bildts sorti från utrikesministerrollen. Han har under två årtionden varit Sveriges mest kände politiker, nästan i klass med Olof Palme.

Deras kändisprofiler har dock varit av motsatt slag.

Läs mer

Mina råd om MP-krav ang ministerposter

2014-08-28

 Om det blir 25 ministrar (som nu), tvåpartiregering S-MP och valresultatet ungefär som opinionsmätningarna spår, d v s ca 30%  för S, 10% MP, så bör MP kräva 8 ministrar. Det minsta partiet i en koalition ska vara lite överrepresenterat i förhållande till valresultatet så att det inte blir Stor- och Lillebror.

En av MP-arna ska vara vice statsminister, vilket kan kombineras med vilken sakministerpost som helst.

MP bör ha en ”prestigepost”. Eftersom S knappast släpper finansministerposten, så får det bli som i Tyskland 1998-2005, d v s en grön utrikesminister.

Självklart måste MP ha miljöministerposten, det skulle se konstigt ut annars.

Det verkar också rätt givet att en MP-are ska bli utbildningsminister.

Samtidigt är det oerhört viktigt att MP i regeringen får medinflytande över samhällsekonomin.

Finansmarknadsministern bör avskaffas (den posten är ju ett borgerligt påfund) och ersättas med en grön uthållighetsminister som också är vice finansminister.

MP-are bör också bli närings&energiminister, handelsminister och infrastrukturminister.

Därutöver bör MP ha ministeransvar för ytterligare något område som ligger gröna varmt om hjärtat, typ migration eller jämställdhet eller bistånd.

Det skulle sammanlagt blir 8 ministrar (av 25), därav 4 departementschefer (av 12)

 

Framfört i radioprogrammet Nordegren och Epstein, 28 augusti 2014

Av Per Gahrton

 

Politikjournalistikens förfall

2014-08-21

Det här inlägget skrev jag till DN efter deras kvasipsykologiska, delvis ärelränkande portätt på Gustav Fridolin som en lillgammal maktkarriärst. Det kom förstås inte in. Det är med tidningar som med Potifars fru -höjda över alla misstankar!

Läs mer

 

Politikjournalistikens förfall – från kritisk granskning till kvasipsykologiserande

Jag blev bestört när jag läste Björn af Kleens uppslag om Gustav Fridolin (DN 19/8). Kleen ringde bl a mig, vi hade ett samtal där jag betonade dels Gustavs viktiga roll för att bibehålla MP:s alternativa struktur, dels hans starka ekologiska engagemang för miljöfrågor i allmänhet och lokalsamhället (ofta illustrerat med födelseorten Vittsjö) i synnerhet. Av allt detta, inte en antydan i artikeln. Inget om att Gustav bättre än sina företrädare lyckats motstå mediernas patriarkala försök att göra det manliga av MP:s språkrör till ”verklig partiledare”, vilket är och förbli en medial dimridå som döljer en jämställd verklighet. Inget om att han genomförde rotation och gick ut i vanligt arbetsliv under en fyraårsperiod. Och inte mycket om att han då bland annat gjorde TV-reportage i Afghanistan som var klart kritiska mot svensk medverkan. Inte heller får man veta något om hans stöd för Palestina genom personliga besök. Ja inte ens hans mest kända profilfråga, skolan, belyses på begripligt sätt.

 

Läs mer

Världens vägval

2014-08-15

                                            Världens vägval                                        

Redaktörer: Karin Bradley och Johan Hedrén.

Författare

Green Utopianism – Perspectives, Politics and   Micro-Practices.

Förlag

Routledge.

Utkom år

2014

                                                Publicerad 15 augusti 2014 05.30                                                ·                                                  Uppdaterad 15 augusti 2014 15.43                                            

                                                

                                                

                                                                                                                                                

                                                TEXT:         Per Gahrton                                                              

2014-08-15 05:30:00                                    

Bok. Lokala, gröna initiativ räcker inte, skriver Per Gahrton.                                

                                Publicerad 15 augusti 2014 05.30                  ·                                 

2014-08-15 05:30:0Utopi är ett ord som brukar väcka motstridiga känslor. För en del betyder det drömmen om ett idealsamhälle, för andra väcker det farhågor om en framtidsvision som är så detaljreglerad att den riskerar att urarta i totalitärt förtryck. Därför är det nog ingen tillfällighet att indexet till en ny bok om grön utopism inte upptar namnet Ernest Callenbach, som i den moderna gröna rörelsens barndom gav ut en uppmärksammad bok om ett utopiskt samhälle, ”Ecotopia” (1975). Förklaringen är förstås att ”Ecotopia” har drag av planritning (blueprint), något som författarna till antologin ”Green Utopianism” vill distansera sig från.

Flera av skribenterna anknyter istället till sociologen Karl Mannheim som definierade utopism som motsatsen till detaljreglerande. Istället såg han den som en öppen hållning som syftar till förändring. Eller som de svenska redaktörerna, Karin Bradley och Johan Hedrén, uttrycker det: ”Syftet med vår tids utopism är att undersöka alternativ, relativisera den nuvarande samhällsmodellen, främja förändringsviljan och överskrida existerande strukturer”.

Läs mer

Demonstration idag i Malmö

2014-07-26

 

Palanfmalmö140726

Per Gahrton, f d riksdagsledamot och EU-parlamentariker (MP), ordf i Palestinagrupperna 2004-2012 vid demonstration på Stortorget, Malmö kl 1530, lördagen den 26 juli 2014

Står Stefan Löfven kvar vid de rödgröna löftena om Palestina/Israel inför valet 2010?

Läs mer 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Offra inte grön realism för gråsossar”

2014-07-02

”Det är bättre om MP-ledningen får kritik för att dra regeringsförhandlingarna i långbänk, än att hela partiet dras in i en svekdebatt av besvikna MP-väljare” skriver Per Gahrton.

Almedalen 2014
 
 
 Janerik Henriksson / TT
Per GahrtonTidigare språkrör i Miljöpartiet

Mycket tyder på att Miljöpartiet kan göra ett rekordbra riksdagsval. En del kommentatorer har fått för sig att MP blivit mer ”som andra partier”, mindre radikalt, mer kompromissinriktat.

Mitt intryck, numera från en sidoposition, är ett annat. MP har blivit mer ”realistiskt” – men i grön bemärkelse.

Det ledde till att kravet på EU-utträde övergavs och ersattes med en strategi för att utnyttja EU för gröna mål, dock med bibehållen kritik mot EU:s demokratiska brister. Partiet har också gjort en radikal ”pudel” beträffande profit i välfärden sedan verkligen visat att den gröna idealismen lurats av riskkapitalismens girighet.

Samtidigt har flera MP-kongresser skärpt kravet på arbetstidsförkortning och understrukit den gröna skepsisen mot BNP-tillväxt.

Grön Ungdom har listat gröna grundbultar som inte får kompromissas bort för några statsrådsposter: omställning till grönatransporter, human invandringspolitik, feminism och fossil- och kärnkraftsfri energiförsörjning senast 2030.

Allt detta är, som jag ser det, anpassningar till verklighetens krav – så som läget uppfattas av MP-aktivister.

Det är inte gröna drömmar, utan den krassa verkligheten som kräver grönt aktivitet inom EU, stopp för profiteringen på skattepengar, grön omställning av transport- och energisystemen, human invandringspolitik, praktisk feminism och en omläggning av hela ekonomin med jämvikt och livskvalitet som mål istället för så kallad tillväxt, det vill säga obegränsat resurs- och energislöseri.

Det är denna självsäkra och radikala gröna realism som såväl MP-ledningen som partier som söker grönt stöd för regeringsbildning måste ta på allvar.

Inför valet 2010 fanns en rimlig grön regeringsplattform för S+MP+V som lovade att ”få ner energiförbrukningen”, göra ”Sverige till världsledande i grön omställning”, stoppa all vapenexport till länder som ”begår grova och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna”.

Ordet ”tillväxt” nämndes däremot inte alls!

Socialdemokraterna och Stefan Löfven framstår däremot, som DN:s chefredaktör uttryckt det, som ”generalen som utkämpar gårdagens krig”.

Löfven tycks inte ha insett Fukushimakatastrofens innebörd, trots att superindustrilandet Tysklands maktelit nu arbetar för snabbavveckling.

Han har inte visat insikt om att Sveriges vapenexport till världens förtryckare försvagar vår internationella status, trots att en färsk Amnestyenkät visar att en väljarmajoritet inte vill ha någon vapenexport alls. Och i sina framträdanden (till exempel i Sydsvenskan och Dagens Nyheter behandlar han miljö- och klimatkrisen som en detalj i marginalen.

I Sydsvenskan är Löfven”öppen för samarbete även med Moderaterna, särskilt i försvars-, energi- och utrikespolitiken”.

Socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg undrade i riksdagens partiledardebatt om Reinfeldt tänker ”förhandla med oss? Jättegärna!... Vi tror att det behövs mer samarbete i svensk politik, inte mer blockpolitik. Det går vi till val på.” Häromdagen förkunnade Peter Hultqvist (S) att S vill göra upp om försvaret med de borgerliga.

Man kan få intrycket att Löfvens utpekande av Miljöpartiet som naturlig samarbetspartner är tomma ord eller beror på feltolkning av MP-politiken. Kanske tänker Löfven regera med hoppande majoriteter eller kanske inbjuda Moderaterna till en ”stor koalition”?

Ideologiskt vore det naturligt, eftersom S och M båda företräder en resursslösande tro på att obegränsad BNP-tillväxt är förenlig med ett uthålligt samhälle.

Jag har uppmanat MP-vänner att försöka förmå Löfven att göra gröna markeringar före valet. Jag tror att de försökt.

Resultatet har varit magert.

I sitt Almedalstal slog Löfven ett slag för klassiska socialdemokratiska grundbultar, typ minskade inkomstklyftor och sänkt arbetslöshet. Det var bra, liksom att Feministisk intiativ och Vänsterpartiet fick några köttben, som gläder också MP-are (för jämställdhet, mot profitjakt i välfärden).

Men hela miljö- och klimatkrisen avfärdades i en enda mening om ”klimatansvar” genom ökad teknikexport.

Sin katastrofala kärnkraftssyn upprepade Löfven i SVT Debatt efter talet när han ville hantera kärnkraft som vilken energiform som helst, utan förståelse för radioaktiva aspekter.

Detta betyder att regeringsförhandlingarna efter valet måste bli mer tidskrävande än vi är vana vid i Sverige.

Miljöpartiet måste mobilisera all den förhandlingstuffhet som partiet lärde sig under samarbetsåren 1998-2006.

Inte minst måste MP stå emot massmedietrycket för snabb uppgörelse. 2010 års regeringsplattform krävde ett drygt års förarbete. Månadslånga regeringsförhandlingar är normala i andra demokratier.

Mitt intryck är att MP:s strävan att ingå i en rödgrön regering i princip har starkt stöd bland MP-aktivisterna. Men ingen miljöpartist är beredd att offra den gröna realismen för att ge makten åt gammaldags gråsossighet.

Det är bättre om MP-ledningen får kritik av massmedier för att dra regeringsförhandlingarna i långbänk, än att hela partiet dras in i en svekdebatt av besvikna gröna aktivister och väljare. 

Fråga · Resultat ·  Vilka ska Miljöpartiet samarbeta med?

  1. Alliansen
    28%
     
  2. Opposition
    59%
     
  3. Vet ej
    13%
     
Resultatet speglar åsikterna hos de personer som röstat på frågan, men är inte representativt för hela befolkningen.
    Stäng resultat
Hittills: 1 000 rösterVisa resultat

Publicerad:2 juli 2014 - 00:56

Uppdaterad:2 juli 2014 - 11:52

 Henrik Montgomery / TT

Din nyhet!

2013-02-26

Khodorkovskij130122

Mikhail Chodorkovskij (och Natalja Gevorkian): Tiurma i volja (Fängelse och viljestyrka) Det kunde varit en skildring av Dostojevskij från ett sibiriskt förvisningsläger eller en Solzjenitsyninblick i Stalintidens GULAG. Men den nyutkomna ryska boken Tiurma i volja – d v s Fängelse och viljestyrka - är en inifrånberättelse från ett ryskt arbetsläger här och nu, i dagens Putin-Ryssland. Författaren är en av nutidens märkligaste ryska personligheter, Mikhail Chodorkovskij, som i år fyller femtio och suttit inspärrad sedan hans just fyllt fyrtio. 

Läs mer

 

 

Den pragmatiske visionären

2013-02-20

Mina kommentarer:

 Per Gahrton besvarar bidragen i vänboken Per Gahrton - Den pragmatiske visionären (utgiven till Gahrtons 70-årsdag 2 februari 2013)

 

Per Gahrton replies to the articles in the book of honour Per Gahrton - The pragmatic visionary (published in connection with Per Gahrton’s 70th anniversary February 2, 2013)

 

Jag har skickat ett personligt brev eller mejl med tack och kommentar till varje artikelförfattare. Här följer en lätt redigerad version med det som kan ha ett allmänt, politiskt intresse. Mina svar har överlag skrivit på samma språk som bidraget.

 

I have sent a personal message of thanks and comments to every contributor to the book. Here follows a slightly edited version of the comments which may be of a general political interest. My comments are most often written in the same language as the articles.

 

2013-02-20

 

Per Gahrton

Läs mer

 

Fredsläkare säg nej till kärnkraft

2011-09-23

När individualismen går över styr

2011-09-05

 

Hej och välkommen till Per Gahrtons hemsida! Welcome to the homepage of Per Gahrton! Bienvenu chez Per Gahrton! Willkommen zu Per Gahrton! Bien venido! Добро пожаловать! اهلا و

سهلا

  

 

 

Sweden’s asylum policy

published in the March 2016 issue of the Bulletin of Former Members of the European Parliament

 

Many people have expressed surprise that the Swedish Green Party

(Miljopartiet) went along with

Sweden’s U-turn on refugee policy

at the end of 2015. Having been

the most refugee-friendly country in

the EU, Sweden has now introduced

border controls. How can the six

Green Party ministers remain in a

government that does things like

that?

‘Green voters who are in

favour of a humanitarian

policy on refugees will

nevertheless accept the

new policy’

One explanation is of course that

experience shows it is risky for a

Green party to leave a coalition government

in mid-term. And the French

Greens are not alone in knowing

this all too well: Greens in Belgium,

Denmark, Ireland, the Czech Republic

and a number of other countries

have suffered major losses at the

polls after leaving governments in

mid-term, even though they did so

for reasons of principle that ought

to have pleased Green voters. (I have

devoted a whole chapter to this in

my new book, ‘Green parties, Green

future’, published by Plutopress

in 2015.)

So how are Sweden’s Greens

going to get through this? Opinion

polls carried out in January 2016

have shown that the Green Party’s

poll ratings have not fallen very

much – from 6.9% at the election

to between 5 and 6% now. At the

same time, however, other polls

have shown that a majority of Green

voters do not like the restrictive

policy on refugees. One possible

explanation for this is that Green

voters genuinely do not like the

policy, but they realise it is a

compromise. This has been made

quite clear, with the Greens’

spokespersons making no attempt

to feign approval for the action

their own government was taking.

They have openly expressed their

disapproval, with spokesperson Asa

Romson bursting into tears (tears

that made more ink flow than any

in Swedish history) as she unveiled

the new policy alongside PM

Stefan Lofven.

At the same time, it is possible that

Green voters who are in favour of

a humanitarian policy on refugees

will nevertheless accept the new

policy because they understand that

Sweden alone (even in conjunction

with Germany) cannot shoulder the

humanitarian responsibilities of the

entire EU.

‘With Sweden’s supposedly

‘restrictive’ new refugee

policy the EU could take in

four million refugees per

year’

A survey in January’s issue of

Le Monde Diplomatique (in an article

entitled ‘Haro sur Schengen’) sheds

light on Sweden’s unique refugee

policy. Le Monde Diplomatique’s

figures suggest that, in 2015,

Sweden (with a population of just

under 10 million) received 142 365

asylum applications and approved

77% of them. Over the same period,

France (population: 66 million), on

the other hand, received 56 290

applications and approved 22%. This

means that Sweden took in around

110 000 refugees (i.e. 11 000 per

million people), and France around

12 000 (182 per million). In other

words, in 2015 Sweden took in 60

times more refugees per head of

population than France did. This is

clearly unsustainable. And most EU

Member States (except Germany)

have even worse figures than France

does.

What has happened in Europe is an

enormous humanitarian betrayal

on the part of the EU. A few EU

countries – Sweden above all – have

tried to live up to the plethora of

portentous declarations to be found

in the EU Treaties. Within Sweden’s

Red-Green coalition government, the

Greens have always tried to remain

true to humanitarian principles.

Ultimately, however, this has proved

to be unsustainable. But it has not

stopped those involved in the debate

in Sweden accusing the Green Party

of betraying its principles.

It is not Sweden’s Green Party that

has failed here, however: it is the

EU, which has not managed to

ensure that responsibility is shared

out fairly. The Swedish Government

has suggested that Sweden should

easily be able to take in around

1 000 refugees per week. That

means around 5 000 refugees per

year per million people. If the entire

EU were to do the same, it ought

to be possible for the EU to take in

almost 4 million refugees per year!

This should be enough to solve the

refugee crisis while upholding the

EU’s humanitarian values.

Per Gahrton

GREENS/EFA, Sweden (1995-2004)

per.gahrton@cogito.nu

Bulletin March 2016
FOCUS ON MIGRATION AND ASYLUM IN EUROPE

http://www.formermembers.eu/Default.asp?X=D4D396FCE9757961000B081372746304090716757662090804041E767D7B050603137A7A700A16657A720405117F7C08146679670C0511797A700D0677

 

The Green way of governing – Thoughts on Per Gahrton's new book

Green European Journal Dec 2015

by Kriztian Simon

Green parties come in different shapes and sizes. They have different attitudes, as well as differing positions, and they might end up in a wide range of political coalitions when given the opportunity to participate in government. Per Gahrton’s recent book, even if not entirely comprehensive, provides a great overview of this colourful political movement, and helps newcomers understand why Greens can stand united even in the worst of times.

                       

Not so long ago, the Swedish Greens’ (Miljöpartiet) deputy Prime Minister, Åsa Romson, broke down in tears when her government announced it was reversing its open doors policy towards refugees. “The last bastion of humanitarianism has fallen” – an unnamed UN official told reporters of The Guardian. And the Green Party, as the Social Democrats’ junior partner in the Swedish government, just stood by idly, unable to prevent the country’s shift in policy, but also not daring to leave the governing coalition, fearing that something even worse could happen without them.

In light of this latest Swedish development it seems fair to ask: what is the Greens’ added value in EU politics? What is it that they can achieve in government? Can they pursue their own agenda, or are they only providing assistance to the policies of their coalition partners?

Per Gahrton’s answer to these questions would be, “Green parties really do matter, and they have a proven track record in government.” The German Greens, for example, secured a decision on decommissioning nuclear power, introduced environmental taxes and liberalised citizenship rules. Others have managed to put the environment and the rights of sexual minorities on the political agenda, and their system of gender-balanced co-presidents has made some other parties think about introducing a similar model.

So, even though the political scientist Wolfgang Rüdig claims that the reason Greens are seen as possible coalition partners by parties on the left (and increasingly on the right) is that they “have not posed radical challenges to the status quo”. Gahrton believes in the power of Green ideas, and says Greens will do even more to serve their voters once they make it from junior partner to a dominant governing party.

Half a century of Greens in politics

Green parties have existed for less than a half century, and in those few decades they have spread all over the world: the first one, the New Values Party of New Zealand was founded in 1972, followed by People in the United Kingdom, one year later. In the following decades more than a hundred countries in all parts of the planet followed, and between 1990 and 2015 Green parties have participated in government in 21 European countries (as well as some non-European countries, such as Burkina Faso, Senegal, Mauritius or Mongolia). The analysis of the Greens’ governmental participation is without doubt the most valuable feature of the book (besides the nearly a hundred pages long directory of Green parties globally).

The author differentiates between a large number of governmental constellations, and based on his analysis he shares with the readers some interesting insights. First of all, he mentions, that Greens, on the one hand, need to be capable of keeping the distance from their governing partners, so that they don’t have to share to blame for failed policies, while, on the other hand, they also have to be capable of taking visible ownership of Green projects that they have managed to push through. Miljöpartiet’s  Åsa Romson seems to have followed Gahrton’s advice, as, in her first few months in government, she had already criticised her governing partners for introducing a new regulation that allowed the hunting of a predetermined number of wolves in the country. Swedish political experts have claimed that this kind of critique of one’s own government was, until then, unheard of in the country’s political history.

Moreover, prematurely quitting a political coalition is probably the worst thing a Green government can do, because in such a case their voters will feel severely betrayed and many of them will decide to support different parties, as the examples of, among others, Denmark and Belgium have shown.

Of course, staying in government is not a panacea for disillusionment either. The German government’s (from a Green standpoint) controversial decisions to support NATO’s military actions in Serbia in 1999, and the neoliberal, so called Hartz welfare reform, which cut social benefits and thereby accelerated inequality in Germany, had weakened the Greens’ election results, while the lack of internal democracy inside the party during these years has given the German Greens a lot to sort out in the post-government and post-Joschka-Fischer years. Nevertheless, staying in the coalitions is the best one can do, even in a situation of political turmoil, especially in Sweden, taking into account that there the political and ideological distance between Greens and Social Democrats has been reduced by long years of cooperation on state budgets and by the creation of a common programme, thereby allowing them to come to common terms, maybe even in this lamentable situation. Not to mention that the Swedish right is already in a situation in which it can effectively blackmail the left-wing government, and with the junior partner leaving it might have an even greater influence.

Thus, if we trust Gahrton’s findings, it seems like the Swedish Greens have made the most intelligent decision, at least regarding their political survival by staying in the coalition. Nevertheless, it is hard to say whether this decision will, in the end, strengthen or harm the Green agenda in Europe.

Unfounded optimism

Even though Greens have achieved a lot in the last five decades, the political landscape makes it still very tough for a politician to successfully fight for Green ideas. As Gahrton notes, the 1992 Earth Summit in Rio de Janeiro, and the following climate conferences have made it clear to those of us who care about the environment that there is a lack of effective governance at the global level, and thus far almost nothing had been done to prevent the catastrophic effects of climate change. “Almost everybody pays lip-service to radical action to save our common earth. But very few, except the Greens, are prepared to change the economic, social and political system that is the cause of the environmental destruction.”

These alarming words are all too true in the month of the climate conference in Paris, and the controversial decision of the host country (whose president belongs to a party formerly in coalition with the Greens) to ban protests and marches during the summit, citing the horrible tragedy that unfolded mid-November in the French capital as a justification.

Gahrton suggests that, in order to deal with global challenges and the flaws of international cooperation, Greens need to overcome the burdens created by all the powerful actors who are committed to maintain the environmentally destructive neoliberal status quo, by sticking to their democratic roots. While the big economic players often operate outside the democratic political system, Gahrton writes, “Greens must strive to secure positions of power in all democratically based institutions, from local communities to the United Nations.” But it is not really clear from this book how this ambitious goal of exporting grass-roots democracy to the level of global governance could be achieved.

Throughout the book the reader can feel a level of optimism that might seem unfounded given the current state of the world we live in. While the effects of the global economic crisis are still being felt all over the world, the pre-crisis climate moment exemplified by the Nobel Peace-Prize being jointly awarded to Al Gore and the Intergovernmental Panel on Climate Change hasn’t managed to have its comeback yet. Even though in the foreword to the book British Green MP Caroline Lucas writes about an “extraordinary growth of Green parties around the globe”, the number of Green MEPs decreased at the 2014 European Parliament elections. The “Green surge” in the United Kingdom seems to be an exception, not the rule, as in most countries of the EU the anti-austerity sentiments have not strengthened Greens; the main beneficiaries were instead radical left-wing parties like Syriza or Podemos, who can be seen as trustworthy partners of the Greens in many crucial questions, such as social justice and breaking with economic dominance of the neoliberal orthodoxy. However, the environment doesn’t seem to score high on their agenda.

The Green legend

Per Gahrton is a legend in Green circles. As a member of the Riksdag, the Parliament of Sweden, a member of the European Parliament, and the former chair of the Green think tank Cogito, he has been fighting for social and climate justice for many decades, and played a great role in transforming a group of environmentally-conscious dreamers and angry revolutionaries into one of the major players of European politics.

Even though it would be hard to find an author more suitable to tell the story of the global Greens, his recent book ends up being somewhat of a disappointment. With a length of only 200 pages it aims to be a directory of Green parties, as well as an historic account of the formation, spread and ideological development of the Greens in Europe and beyond, and towards the end the author doesn’t even shy away from giving some recommendations on how to tackle the great challenges of the 21st century. With such limited space, however, the reader ends up feeling like there is so much more that could have been said about the different aspects of Green politics. The transformation of the Greens from an anti-EU party to a proponent of European institutions is one example of topics that could have deserved much more space in the book. Gahrton cites three reasons: the growth of eurosceptic xenophobes, with whom the Greens didn’t want to be on the same platform; the growing inclusiveness of the EU, due to the eastward expansion of the Union; as well as the feeling that environmentalism can be better promoted inside the framework, rather than outside of it. Overall, these explanations seem very plausible, but it would have been interesting to read about how this change in the perception of the EU has developed inside the membership of the Green parties.

All in all, Per Gahrton’s book provides some very valuable insights into Green politics, and it is a must-read for everyone who wants to be active in Green circles, and who wants to understand the origins, the power-dynamics and philosophies of Green parties – and of course, those who need a portion of Green optimism in their life. The directory of the Green parties, which describes the successes and characteristics of approximately hundred Green parties all over the world, is the first of its kind, and a great value added to the Green discourse. The book also helps us understand the origins, and ideological roots of Greens, and the reasons for some visible differences among Greens, that are very often rooted in the cultural context. Many of the African Green parties, for example, cannot afford to promote the rights of sexual minorities or fight against extractive industries. Per Gahrton has written a very valuable book, even if a comprehensive book about the history and the ideas of the Green parties has yet to be written.

Per Gahrton: “Green Parties, Green Future. From Local Groups to the International Stage.” Pluto Press, London, 2015. 244 pages.

 

 

Green parties reviewed in The Ecologist

Green Parties, Green Future: lessons from history for Green politics

Rupert Read & Bennet Francis

8th December 2015

How can Green parties acquire real political power? A new book by Per Gahrton, founder of the Swedish Green Party, is much more than a useful reference text on the history of Green Parties around the world, write Bennet Francis and Rupert Read. It's also a valuable manual in realpolitik that resonates here and now in the UK.

The fate of the Liberal Democrats in the UK's last general election could be a case study for the problems Gahrton sees facing Greens in government - the pitfalls of entering coalitions as a junior partner.

Ecologism is still the baby of political ideologies.

In the English-speaking world at least, it's unusual in public life to find a clear distinction drawn between environmental lobbying or environmental economics on the one hand and a comprehensive, wholistic, ecological Green politics.

'Green issues' have tended to enter the discussion at a late stage, far downstream of big ideas and core beliefs, with greens treated more like a minority interest group to be placated with superficial gestures.

Just this month, the UK's Chancellor gave us a striking example of this tendency. While defending the mind-bogglingly bad nuclear deal just struck with China, he remarked that "Nuclear power is cost competitive with other low carbon technology and is a crucial part of our energy mix, along with new sources of power such as shale gas."

George Osborne, like so many others, paid lip service to environmental concerns, while in the same breath displaying contemptuous indifference towards any attempt at a consistent Green strategy. The truth, of course, is otherwise!

The political culture of the UK and the United States, however, is behind the curve in this respect, as Per Gahrton's timely book brings out. Beginning in roughly the late 1970s, there has been an upsurge of political Ecologism, which has developed, from its origins in pressure groups and small-scale experiments of living, into an all-encompassing political ideal - "neither left nor right, but forward".

The inside story

Although Gahrton writes with the detached objectivity of the political scientist, the more interesting sections of the book are those that give us first-hand insight into the development of the international Green movement in Europe, given the author's own position as founder of the Swedish Greens and one of the first four co-secretaries of the European Greens.

The ideological differences between parties - such as the question of whether to accept leftist parties into the European Greens or only those with expressly ecological core values - led to confrontations between some of the biggest personalities in Green politics.

We can see the legacy of these debates in the composition of the European Parliament to this day: the Greens-EFA parliamentary grouping, to which the Green Party of England and Wales belongs, remains separate from the European United Left-Nordic Green Left grouping (which includes Sinn Fein - perhaps not everyone's idea of 'Green').

In the early years, the German Greens supported the inclusion of many of the parties that now belong to the latter grouping in the European Greens, to the consternation of purists.

To those habituated to a 'first past the post' electoral system, Gahrton's careful overview of the proliferation of Green parties across the world - with several enjoying electoral success and with it the chance to participate in government - is extremely compelling. It is a welcome reminder that parliamentary politics can be a valuable tool if used effectively.

What are Green Parties for?

Interestingly, Gahrton's own view seems at times more pessimistic: he argues that the role of Greens in parliament should be primarily "disruptive", focused on the banning of harmful practices. Positive change must be brought about from the ground up, through grassroots political participation.

This view is motivated by a complex combination of philosophical and practical considerations. Greens have defined themselves in contrast to traditional parties as committed to participatory democracy: genuine people-power.

Centralised government through Cabinet is therefore difficult to square with core Green values. The argument is reinforced by Garhton's study of the fate of Greens who have accepted ministries: often, he contends, traditional structures have forced them to act somewhat unilaterally, leading to a rift with rank-and-file members.

While these points are important, we should be wary of the idea that the main task of Greens at the parliamentary level is negative: a bold positive vision, put forward through domestic legislatures as well as the European Parliament, is needed to persuade the majority that a Green 'revolution' is not only necessary, but achievable and desirable. Only in this way will Ecologism gain broad enough support for grassroots action to be effective.

Lessons for the UK

The fate of the Liberal Democrats in the UK's last general election could be a case study for the problems Gahrton sees facing Greens in government - the pitfalls of entering coalitions as a junior partner.

Voters were not told in advance of the 2010 election what the Libdems would do should the opportunity for coalition present itself. The mere fact that they chose to make a deal with the Conservatives certainly cost them support. More votes were lost because 'red lines' for negotiation were not incorporated into manifesto pledges, leading to the tuition fees debacle.

Finally, in government, they were often made to carry the can for unpopular policies, and only too late realised the need to distinguish their position from that of their Tory partners.

Gahrton describes a similar fate befalling the Green parties of Denmark, Ukraine, Italy, Belgium, the Czech Republic and Ireland.

Prospects for a pact

As Rupert Read and Caroline Lucas (Caroline contributes a glowing Preface to Gahrton's book) have argued, the Labour Party under the leadership of Jeremy Corbyn has moved in a promising direction, making the prospect of some kind of electoral pact between Labour and the Greens look like an exciting possibility.

In the spirit of Gahrton's analysis, therefore, it seems appropriate to offer the Green Party of England and Wales the some advice:

One: Greens must strongly distinguish their views from those of Corbyn's Labour, and make it clear where any element of a potential pact is a compromise. Such distinction is all the more important, if one is considering a pact: it is then vital to preserve one's difference, one's identity.

Corbyn has made some encouraging statements on the environment, but he has also been wide of the mark, a notable example being his suggestion during the leadership campaign that Welsh coalmines ought to be reopened.

Although he has since qualified that remark, it reveals the key distinction between Corbynism and Ecologism: Corbyn buys into the shoe-banging socialist faith in ever-increasing production as the road to emancipation. Whereas Greens are actually serious that, with regard all but the least polluting fossil fuels, the answer simply has to be: #leaveitintheground.

Two: The Green Party must now begin an internal democratic process to determine its 'red lines'. Learning lessons from neighbouring Green Parties and the Libdems, they must avoid a situation in which leaders' snap decisions alienate and anger the party conference.

Indeed, we need look no further than the present predicament of the Labour Party to see the dangers of head parting company with heart, as New Labour parliamentarians oppose and even fear the party's membership.

Three: Avoid co-option. George Osborne's remarks on nuclear power remind us of the grave danger that Green politics becomes an exercise in 'greenwashing'. Instead, we need to be clear about how radical and different we remain.

As Gahrton observes, several governments (mainly in former Warsaw Pact countries) have given a portfolio to a single Green, leaving them a largely symbolic ineffectual figure. The way to avoid this, Gahrton suggests, is to demand a post with budgetary control.

Green priorities

It is of course unwise to extrapolate too much from the fortunes of Green Parties in other countries. One thing the book brings out is the diversity of positions across the green range of the political spectrum, not to mention the variation in background political conditions.

Because of the first-past-the-post system, it is unlikely that Greens will play the role of kingmaker in the UK, as they did in Germany in 1998. Any conceivable pact would be part of a broad progressive alliance, probably including Plaid, the SNP and maybe the LibDems.

It seems clear that a key point for negotiation must therefore be electoral reform. The UK's voting system is designed to permanently lock out newer parties and entrench established privilege.

The only way UK Greens are going to gain anything like the influence they won in Germany is by prioritising the campaign for a fair, proportional voting system. Gahrton would be sure to agree.

 


 

The book: Per Gahrton's 'Green Parties, Green Future: From Local Government to the International Stage' is published by Pluto Press (US: University of Chicago Press).

Rupert Read is a philosopher of ecology, of economics and of 'the social sciences'. He is Reader in Philosophy in the School of Politics, Philosophy and Languages at the University of East Anglia, and the Chair of Green House.

Bennet Francis is an MPhil Research Student in Philosophy at University College London.            

 

 

 

Politiskt självmord att hoppa av regeringen

Publicerad Expressen 25 nov 2015 kl 12.03

Av alla tänkbara tidpunkter för ett grönt parti att hoppa av en regering är det svårt att föreställa sig någon som är sämre än nu. Därför var det självklart att MP ställde sig bakom den kompromisslinje som nu blivit regeringspolitik, skriver Per Gahrton, grundare av Miljöpartiet.

 

Nu tycker Grön Ungdom (GU) att Miljöpartiet (MP) skall lämna regeringen på grund av åtstramningen av flyktingpolitiken. Det är i och för sig bra att GU ryter till och påminner om moderpartiets grundvärden, det är det som ett ungdomsförbund är till för.

Det är bra att väljarna får veta att om MP haft egen majoritet och ensamma utgjort regering skulle i varje fall en del av de åtstramningar regeringen genomför inte ha blivit av.

Men som alla vet har MP bara cirka 7 procent av väljarstödet och utgör minoritetsparti i en minoritetsregering som troligen skulle ha kunnat få igenom en ännu tuffare flyktingpolitik med stöd från höger.

Om MP lämnade regeringen nu skulle det ha varit en tom gest som bara öppnat för något värre.

Dessutom talar all erfarenhet för att väljarna skulle ha reagerat negativt. Att regera handlar inte bara om att genomdriva sina egna favoritidéer, det handlar också om att ta ansvar för landets funktion och välfärd och styrbarhet.

Socialdemokraternas långa och starka maktställning handlar inte enbart om deras politik, utan också om att de, för det mesta, visat överlägset handlag i att administrera Sverige.

För Miljöpartiet är det inte lätt att spela en liknande roll. Partiet växte fram ur en radikal opposition mot etablissemanget och makteliten. Men faktum är att så snart man bildade parti och sökte inval i riksdagen accepterade man också att det skulle kunna komma en stund då det skulle bli nödvändigt att kompromissa med andra partier för att gemensamt kunna axla ett ”statsbärande” ansvar.

Definitivt blev detta genom regeringsinträdet.

 

När ett seriöst parti inträder i en regering skall det oerhört mycket till för att väljarna skall acceptera ett förtida avhopp. Enligt en undersökning av den gröna tankesmedjan Cogito 2010 har tyvärr inte alla gröna partier förstått detta, till exempel under 2000-talet i Belgien, Irland, Danmark, Frankrike. Alla har straffats hårt av väljarna, trots till synes goda bevis för att koalitionspartnern har svikit löften och trampar gröna ideal under fötterna.

Bara i ett land har förtida regeringsavhopp fungerat – Finland. Där har de gröna två gånger lämnat regeringar som beslutat bygga nya kärnkraftverk utan negativa väljarreaktioner. Orsaken är enkel: nej till kärnkraft är en så välkänd grundbult i grön politik att de flesta väljare inser och godtar att gröna inte kan medverka till utbyggnad av reaktorer.

På liknande sätt måste det naturligtvis finnas smärtgränser för gröna också i andra sammanhang. Men var går smärtgränsen i flyktingpolitiken när landet står på det administrativa sammanbrottets brant på grund av flyktingstillströmningen?

Den nuvarande situationen är inte långsiktigt hållbar, det bör också idealistiska MP:are inse. Något måste göras. Allt regeringen nu gör är inte toppen, annat och bättre kunde också göras. Men om inte MP funnits i regeringen skulle politiken från grön synvinkel tveklöst blivit sämre.

Om Miljöpartiet nu hoppade av regeringen vore det politiskt självmord. Ett sådant agerande skulle för lång framtid ”bevisa” att MP inte klarar av ett statsbärande ansvar, inte fungerar som regeringsparti. Och om ett politiskt parti inte kan medverka i en regering, vad ska det då i riksdagen att göra? Nej, då vore det tillbaka till utomparlamentarisk verksamhet – något som också är oundgängligt i en demokrati, men redan sköts utmärkt av ett myller folkrörelser och aktionsgrupper.

 

Det är när det är tufft som ett politiskt parti verkligen testas. Den dubbelkris – flykting- och terrorismkris – som just nu dominerar verkligheten är förstås en mardröm för de gröna. Mitt i detta kaos kommer den kanske viktigaste internationella miljökonferens som någonsin hållits. Genom regeringsmedverkan är det Miljöpartiet som i praktiken företräder Sverige i Paris.

Av alla tänkbara tidpunkter för ett grönt parti att hoppa av en regering är det svårt att föreställa sig någon som är sämre än nu. Därför var det självklart att MP efter tuffa förhandlingar med S ställde sig bakom den kompromisslinje som nu blivit regeringspolitik och fått brett stöd från den icke-främlingsfientliga oppositionen.

Finns det då ingen smärtgräns? Jovisst, MP:s smärtgräns är inte svagare än den som har deklarerats av Liberalerna: Den grundläggande, internationellt fastlagda rätten till asyl får inte rubbas.

 

Per Gahrton

Grundare av MP, före detta riksdagsledamot och EU-parlamentariker

Après les actions terroristes à Paris - à toutes mes amies et amis francais(e).

Ma compassion et sympathie, surtout que la France etait mon pays le plus aimé dans ma jeunesse ou j'ai travaille dans les étés de 1959-60 - et surtout la ville de Paris ou j'ai eu plusieurs experiences fondamentales pour toute ma vie. Ce qu'est qui est curieux est que pendants ces années la France a malheuresment mené une guerre coloniale cruelle en Algerie,  - mais jamais les Algeriens on fait quelquechose similaire de ce qui est arrivé à Paris hier. L'explication: les Algeriens ont été des vraies revolutionaires et liberateurs. Au contrarie, Daesh (l'Etat Islamique) est plutot une mafia criminelle, jamais à confondres avec les mouvement de liberation ou resistance legitime.

Per Gahrton

151114

 

 

NOW IT IS HERE -  MY NEW BOOK ABOUT GREEN POLITICS AND GREEN PARTIES ALL OVER THE WORLD.

 

Book Review: Green Parties, Green Future (2015)

 

October 4, 2015 / Book Reviews: Non-Fiction

 

 

by Alan F. Zundel

 

“Green Parties, Green Future” provides a handy overview of the political parties of the global Green movement, their origins, current state, and future challenges. Informative and written in a straightforward, almost dry style, it’d make a good supplementary textbook for a college course. Educational for sure, but not exactly riveting reading.

 

The author, Per Gahrton of the Swedish Green Party, begins on a hopeful note. He cites Nobel Laureate Hannes Alfvén’s statement that each century gives birth to a political ideology that dominates the following century: 18th century classical liberalism dominated the politics of the 19th century, 19th century socialist ideas defined the 20th, and the Green worldview born of the 20th century will do the same in this century.

 

Unless we become extinct first. (He didn’t say that, I did.)

 

Although there are many historical precursors of environmental concern, the modern Green movement was born of the dual crises of growing awareness of the harmful effects of industrial economies and disillusionment with the radical politics of the 1960s. Many people felt that not only a new politics, but a new way of life was needed.

 

Out of this ferment came many familiar features of contemporary life: organic farming, natural health care, anti-consumerism, and environmental lobbying groups, among other things. One of those other things was the new Green political parties in diverse countries, a phenomenon not yet as successfully established as the former movements. The struggles, successes and failures of these parties are Gahrton’s central focus.

 

He makes some useful distinctions. One is the distinction between environmentalism and ecologism. Environmentalism seeks technical fixes to the harmful impacts of modern societies, such as pollution controls and renewable energy sources. Ecologism sees the problem as running deeper, that the foundations of modern economies have to be radically restructured to prevent catastrophic damage to our world. Tensions between these views remain unresolved within Green parties.

 

Another distinction is between the economic critique of ecologism and that of socialism. Contrary to the oft-repeated jibe that Greens are “watermelons”—green on the outside and pink underneath—Green parties have not simply adopted a socialist economic program. Where socialists see the problem as capitalism, ecologists see the problem as “productivism:” an emphasis on growth as the primary economic value. Socialists have embraced productivism just as much as capitalists have, thus sometimes making for uneasy partners with Greens in coalition politics.

 

The first national Green party sprouted in New Zealand in 1972, followed by parties in the United Kingdom the following year, Belgium in 1979, and several more in Western Europe, North America, and Brazil over the 1980s. Now they are budding around the world, including in East Europe, Africa, Asia and the Middle East. Nearly half of this slim book is devoted to an appendix with vignettes of Green parties in one hundred different countries.

 

Gahrton understandably spends most of his time on the Green parties of Western Europe, which have managed to gain seats in legislatures and ministries in government cabinets as coalition partners with other parties. He finds that their modest successes have also brought challenges, such as navigating the delicate balance between fidelity to professed values and the need for political compromise.

 

Not much time is spent on the Green Party US, which has been less successful in gaining higher offices. This is due to the fact that, as in England, Greens in the U.S. face an electoral system hostile to minor parties. The author notes that the most successful candidacy of the U.S. Greens (in terms of the percentage of votes received), that of Ralph Nader for President, was also devastating to the party due to the accusation that Nader played the role of “spoiler” resulting in the election of George W. Bush. We gotta blame somebody for that one.

 

Green parties have struggled not only to establish themselves in the political systems of their countries but to maintain their values internally, values encompassing more than those of ecologism, such as gender parity, decentralization, and grassroots democracy. As such values are not modeled in more established parties, the Greens have been forced to forge a path of their own for organizing a different kind of party, not an easy task. They are learning—at least that’s the hopes—on the fly.

 

The book ends, as it began, on a positive note. Gahrton reminds us that, despite the challenges facing Green parties, the world is a lot farther in recognizing our interdependence with each other and with the natural world than it was fifty years ago. The fact that Green parties exist and have spread around the world so quickly is evidence of this, as well as a sign of hope that we may yet find the means of incorporating this insight into the dominant institutions of modern societies.

 

It’s definitely a work in progress, but a worthy one.

 

http://www.zundelwrites.com/book-reviews-non-fiction/book-review-green-parties-green-future-2015/

 

 

Green Parties Against Xenophobia

published by Pluto Press 4 Sept 2015

Per Gahrton outlines two possible visions of the 21st Century – a xenophobic nightmare and a Green future.

While xenophobic right-wing parties have been progressing in elections and polls in a large number of European countries, partly triggered by the huge flood of refugees seeking asylum from wars and terror regimes, the traditional liberal, conservative and social democratic parties are losing voters and seem unable to cope with the situation. Even in the assumed stable and Gahrton GPGFdeep-rooted democracies of Scandinavia, xenophobic parties now are parts of the government, as coalition partners in Norway and Finland, as parliamentary support in Denmark. And in the UK, UKIP, with a proportional election system, would have been major player in Westminster; in France it is now considered a serious possibility that the next president will be Marine le Pen of the National Front. Are we doomed to a xenophobic 21st century?

No, certainly not. As a matter of fact the xenophobic right is not the only new political current of the late 20th century on the band-wagon to take over from the political heirs of the 19th century. As I have shown in my book Green Parties, Green Future, the radical opposite of the xenophobic right – the Green parties – are progressing, and not only in Europe, but all over the world. The huge electoral success of the UK Green party in the latest election would have resulted in a considerable Green group in Westminster, maybe – as in Sweden since October 2014 – Green ministers, had the British Greens worked under the same electoral system as most of their sister parties.

 

It is problematic that the mainstream media too often describe the ongoing political development as a one-dimensional swing towards the xenophobic right, while in reality we are witnessing a deep-going polarization and renewal of the total political system – where the xenophobic reaction to the new global realities is only one trend. There are several others, not the least the Green one. In Sweden the xenophobic party – progressing in polls, but still outside governmental influence – has publicly named the Green party (Miljöpartiet) as their main ideological enemy. That is one of the very few points where the xenophobes are completely right! While xenophobes exploit the egoistic short-sightedness, that is one part of the human reality, the Green effort is to mobilise the altruistic responsibility for the future of all living creatures – a feeling that is just as real.

This is why the major political struggle during the coming decades will not take place between representatives of the 19th century ideologies, which still rule most countries, but between the two newcomers, which may seem marginal to traditional political commentators, but which are both growing rapidly.

One aim of my book is to show why a future where Greens play a major role is quite likely. The book contains an overview of the growing global Green political movement; its thinking, ideology, world view, basic values, organisational structure and political strength.

I have chosen two types of approach. One is reporting as a participant observer, using my extensive notes and diaries from more than four decades as a Green activist and politician. Another is drawing on my experience as a sociologist but also as a reporting journalist, trying to act as an external and critical observer, using documents from Green parties and organisations, media reports, election results, interviews with Green actors and politicians, as well as research reports, memoirs of Green politicians and other relevant literature.

A basic notion is that we are living at a breaking-point in the history of human beings. This and similar expressions have, of course, been used and abused over and over again by all types of politicians and writers, but I believe that now the switch from Holocene to Anthropocene is a fact that gives the great and somewhat apocalyptic expression “breaking-point” an objective and scientific basis. The ongoing change is so fundamental that the need for completely new ideas about human activity appears as more urgent that ever. That same people get scared and become easy victims for simplistic, populist and xenophobic temptations is no surprise. That all the parties, that had a path-breaking historic influence during the previous century and secured liberal basic human rights and built welfare states in large parts of the world, are now worn out and incapable of responding to the new demands of the 21st century, may be a pity, but is also no surprise. My book claims that the Green political movement is the major and most developed carrier of the necessary new ideas, of Green thinking or ecologism.

Today there are about one hundred political parties (representing around ninety countries) affiliated to the Global Greens structure. There are Green parties in about 80% of the states of Europe, about 50% of the states of Africa and the Americas and about 20% of the states of the Asia-Pacific region. The trend is upwards. Some fifty years after the establishment of the first Green parties, in UK and New Zealand, Green parties are entering parliaments and governments and taking part directly in the ruling of countries, regions and local assemblies; the number of Green parties is growing and spreading all over the world.

That the next decades will be more Green than Brown is of course no law of nature. Just as liberal basic human rights and socialist or social democratic welfare and justice were results of tough political battles, this will be the case with the Greening of our politics. One major question is of course how the still influential, but worn-out and degrading, traditional parties will act. Will they, as in too many cases, like in Germany in the 1930s, try to accommodate the xenophobic right in order to be free of something they consider worse (then communism, now ecologism) – like in, among others, Denmark, Finland, Norway? Or will they prefer to cooperate with the Greens in order to create a bulwark against the xenophobic right – like, still, in Sweden, Germany, the UK and others?

One thing is clear: the major crises of today, like the crisis of global warming and the global refugee crisis, cannot be solved without a holistic world view. Partial, national, sectarian solutions will unavoidably end in terror, walls and barbed wires between humans, wars for environmental space and oppression of dissidents. No political current is more based in holistic thinking than Green thinking, in no movement are the members more inclined to look upon the Earth, Gaia, as the most relevant geographic entity.

That’s why I have written a book to remind everybody that, in these depressing times, not only evil and selfish forces are on the move, but also the most altruistic and long-sighted alternative – the Green movement – that is growing on all continents. If this were not the case, there would be little hope.

————————————–

Per Gahrton is a Swedish sociologist and politician, former MP and MEP of the Swedish Greens and (until 2014) and chair of the Green think tank Cogito. He was the 1985-89 co-secretary of the Coordination of European Greens. He has participated at all congresses of the Global Greens. His previous books include Georgia: Pawn in the New Great Game (Pluto, 2010).

 

 

 

SEE PRESENTATIONS BELOW

IN ENGLISH

EN FRANCAIS

AUF DEUTSCH

ПО-РУССКИ

EN ESPANOL  

العربية

 

ENGLISH

Presentation of

Green parties, Green future, from local groups to the international stage

By Per Gahrton (To be published by Pluto Press, August 20, 2015 (200 pages, 16,99 £)

About the author: 

Per Gahrton is a Swedish sociologist, journalist and Green politician, born in 1943. He has written some 50 books. Gahrton was a Member of the Swedish Parliament, representing the Liberal Party, 1976-79. He quit in the fall of 1979 to join the campaign against nuclear power, supporting the no-option in the referendum of March 1980. After the narrow defeat of the no-option he initiated the Green Party (Miljöpartiet de Gröna), which was founded in September 1981.

He was one of four co-secretaries of the Coordination of European Greens, 1985-89, Member of Parliament representing the Greens 1988-91 and 1994, Member of the European Parliament 1995-2004, and chairperson of the Swedish Green Think Tank Cogito 2005-2014. Since the beginning of the 1980s, he has visited at least half of the Green parties presented in this book. Furthermore, he has been present at all the Global Greens congresses and most of the meetings of the European Greens. 

 About the book: The aim

The aim of this book is to give an overview of the growing global Green political movement, its thinking, ideology, world view, basic values, organisational structure and political strength. The author has chosen two types of approach. One is reporting as a participant observer, using his extensive notes and diaries from his more than four decades as an active Green activist and politician. Another is that he draws on his experience as sociologist but also as reporting journalist, trying to act as an external and critical observer, using documents from Green parties and organisations, media reports, election results, interviews with Green actors and politicians, as well as research reports, memoirs of Green politicians and other relevant literature. 

About the book: Overwiew 

Even if humans have affected the environment since the beginning of Holocene and the first warnings were made already by classical Chinese and Greek philosophers several thousand years ago, the switch from Holocene to Anthropocene constitutes such a fundamental change that the need for completely new ideas about human activity appears as more urgent that ever. The Green political movement claims to be the carrier of these new ideas, of Green thinking or ecologism. In January 2015 there are about one hundred political parties (representing around ninety countries) affiliated to the Global Greens structure. There are Green parties in about 80% of the states of Europe, about 50% of the states of Africa and the Americas and about 20% of the states of the Asia-Pacific region. The trend is upwards. Some fifty years after the establishment of the first Green parties, in UK and New Zealand, Green  parties are entering parliaments and governments and taking part directly in the ruling of countries, regions and local assemblies; the number of Green parties is growing and spreading all over the world. 

About the book: the content of the chapters 

Chapter 1 is an account of the background for and process of the Green awakening in the 1960s and 1970s, chapter 2 is a presentation of and a discussion around Green philosophy, chapter 3 gives a general overview of the emergence of Green parties, chapter 4 is a presentation of and a discussion around concrete Green proposals and policies, based upon extensive reading of Green programs and platforms. In chapter 5, the history of Green parties in governments is told and analysed, based upon relevant political science literature as well as interviews with former and present Green Ministers. In chapter 6 the vision of the author of a Green future is outlined. In the Annnex some hundred Green parties all over the world are introduced, described and analysed. 

How to get the book

The book could be ordered directly from Pluto Press, check www.plutobooks.com. It is also available at several internet book shops. 

Discount for bulk purchase

Pluto is prepared to give a considerable discount 10 or more copies are ordered. Send a mail to simon@plutobooks.com

Meet to author for discussion about the book – in several languages 

The author is prepared to travel all over the world to present and discuss the content of Green parties, Green future. He is able to introduce the book in English and several other languages. For details, contact the author by email: per.gahrton@cogito.nu or per.gahrton@gmail.com

August 2015

 

FRANCAIS 

 

Per Gahrton

Présentation du livre (écrit en Anglais)

'Green parties, Green future, from local groups to the international stage'

Par Per Gahrton (sera publié par Pluto Press le 20 août 2015, 200 pages, 16,99 £)

 

Sur l’auteur:

Per Gahrton, né en 1943, est un sociologue, journaliste et politicien écologiste suédois. Auteur d'une cinquantaine de livres, il fut entre 1976 et 1979 député du parlement suédois en tant que membre du parti libéral. Il quitta ce parti en l’automne 1979 pour rejoindre la campagne contre l’énergie nucléaire, militant en faveur du non au referendum de mars 1980. Après l'échec de justesse du non, Per Gahrton a fondé le Parti Vert Suédois (Miljöpartiet de Gröna) en septembre 1981. Entre 1985 et 1989, Per fut l'un des quatre co-secrétaires de la Coordination des Verts Européens, membre du parlement suédois en 1988-1991 et 1994, membre du parlement européen de 1995 à 2004, et ensuite président de l’atelier vert suédois Cogito de 2005 à 2014. Depuis le début des années 1980, Per a visité au moins la moitié des partis verts présentés dans ce livre. Il a également été présent à tous les congrès mondiaux des Verts Mondiales, ainsi qu'à la plupart des réunions des Verts Européens. 

 

Sur le livre: l’objet

L’objet du livre est de donner une vue générale du mouvement global de l’écologie politique, de sa pensée, de son idéologie et sa conception du monde, de ses valeurs de base, et de sa structure d’organisation et son pouvoir politique. L’auteur a choisis deux types d’approches. L’une est de rapporter en tant qu’observateur participant, employant ses notes et journaux recouvrant plus de quatre décennies en tant qu’activiste et homme politique écologiste. L’autre est d’utiliser ses expériences en tant que sociologue, mais aussi en tant que correspondant de presse, essayant d'agir en tant qu'observateur externe et critique, employant les documents des partis et organisations, ainsi que les rapports des media, les résultats d’élections, les mémoires de politiciens et autres documents pertinents.

 

Sur le livre: vue générale

Même si dès le début de l’Holocène, l´humanité a influencé l’environnement, et même si les premiers avertissements avaient déjà été émis par les penseurs classiques chinois et grecs il y a des milliers d’années, le changement de l’Holocène à l’Anthropocène constitue une mutation telle, que la nécessité de développer de nouveaux concepts sur l’activité humaine se révèle plus urgent que jamais.

Le mouvement politique écologiste se réclame le porteur de ces nouvelles idées, de la Pensée verte ou de l’écologisme. En janvier 2015, à peu près cent partis politiques (représentants à peu près quatre-vingt-dix pays), sont affiliés à la structure des Verts Mondiaux ('Global Greens'). Des partis verts existent dans à peu près 80% des pays d’Europe, dans 50% des pays d’Asie et d’Amérique et dans 20% des pays de la région Asie-Pacifique. La tendance est vers le haut. A peu près cinquante ans après la fondation des premiers partis verts en Grande-Bretagne et Nouvelle-Zélande, les Verts entrent dans des parlements et gouvernements et participent directement à la gouvernance de pays, de régions et de villes. Le nombre de partis verts augmente et se répand partout dans le monde.  

 

Sur le livre : contenu des chapitres

Le premier chapitre consiste en une description de la base et du processus du réveil écologiste des années 1960 et 1970, le chapitre 2 présente et discute la philosophie politique écologiste, le chapitre 3 donne une vue générale de l’émergence des partis verts, le chapitre 4 est une présentation et discussion des propositions politique concrètes émises par les partis verts sur base de l’étude de leurs programmes. Le chapitre 5 décrit et analyse l’histoire des séjours au gouvernement de ces partis, sur base de la littérature de la science politique disponible sur le sujet et sur des entretiens avec des ministres écologistes. Dans le chapitre 6, l’auteur développe sa vision d’un avenir 'vert'. Dans l’annexe, une centaine de partis écologistes de toutes les régions du monde sont présentés, décrits et analysés.

 

Comment obtenir le livre ?

Il peut être acheté directement auprès de Pluto Press, www.plutobooks.com. Il est aussi vendu en ligne par plusieurs librairies.

 

Réductions

Pluto Press peut envisager des réductions significatives en cas de commandes de dix copies minimum. Contacter simon@plutobooks.com.

Rendez-vous avec l’auteur pour discuter du livre – en plusieurs langues

L’auteur est prêt à se rendre partout dans le monde pour présenter et discuter son livre 'Green parties, Green future' en plusieurs langues dont l’anglais et le français. Pour plus d’information, écrivez à per.gahrton@cogito.nu ou per.gahrton@gmail.com.

Per Gahrton

Août 2015

 

DEUTSCH

 

Vorstellung des Buches (auf English geschrieben)

Green parties, Green future, from local groups to the international stage

von Per Gahrton (wird von Pluto Press herausgegeben, am 20. August, 2015 (200 Seiten)

 

Über den Verfasser:

Per Gahrton ist ein Schwedischer Soziologe, Journalist und Grüner Politiker, 1943 geboren. Er hat ca 50 Bücher herausgegeben. Er war 1976-79 Mitglied des Schwedischen Reichstags, wo die Liberale Partei (Folkpartiet) vertrat. Er ist im Herbst 1979 abgegangen um die Nein-Seite bei dem Volksentscheid über Kernkraft im März 1980 zu unterstützen. Nach dem knappen Verlust der Nein-Seite hat er die Initiative zur Bildung der Grünen Partei (Miljöpartiet de Gröna) ergriffen. Die Partei wurde in September 1981 gegründet.

Er war 1985-89 einer der vier Ko-Sekretäre der Organisation für Zusammenarbeit zwischen Europäischen Grünen Parteien (the Coordination of European Greens), Mitglied des Reichstages (für die Grünen) 1988-91 und 1994, Mitglied des Europa-Parlaments 1995-2004, und Vorsitzender der Schwedischen Grünen Denkwerkstadt Cogito 2005-2014. Seit dem Anfang der 1980-iger Jahre hat er mindestens die Hälfte der Grünen Parteien, die in diesem Buch vorgestellt werden, besucht. Außerdem war er bei allen Kongressen der Global Greens und den meisten Treffen der Europäischen Grünen, anwesend.

 

Über das Buch: Der Zweck.

 

Der Zweck des Buches ist einen Übersicht der wachsenden Grünen politischen Bewegung, ihr Gedankengut, Ideologie, Weltanschauung, Grundwerte, Organisationsstruktur und politische Stärke zu geben. Der Verfasser hat zwei Arbeitsmethoden gewählt. Einerseits berichtet er als teilnehmender Beobachter (participant observer) und verwendet dabei seine ausführliche Aufzeichnungen und Tagebücher von mehr als vier Jahrzehnten als grüner Aktivist und Politiker, andererseits benutzt er seine Erfahrungen als Soziologe und Berichterstatter und versucht, als äußerer und kritischer Beobachter zu handeln, wobei er Dokumente von Grünen Parteien und Organisationen, Medienberichte, Wahlergebnisse, Gespräche mit Grünen PolitikerInnen, und auch Forschungsberichte, Erinnerungen Grüner PolitikerInnen und andere relevante Literatur benutzt.

 

Über das Buch: Übersicht

 

Auch wenn Menschen Auswirkung an die Umwelt seit der Anfang des Holocens
und die ersten Warnungen bereits von altzeitlichen Chinesischen und Griechischen Denkern vor mehreren Jahrtausenden geäussert wurden, ist der Übergang von Holocen zu Antropocen eine so grundsätzliche Veränderung, dass ganz neue Ideen über menschliche Tätigkeit als mehr dringend denn je erschienen. Die Grüne politische Bewegung macht den Anspruch die Trägerin dieser Ideen zu sein, Grünes Denken oder Ökologisme. Im Januar 2015 gibt es ca hundert Parteien (die ca neunzig Länder vertreten), die Mitglieder der Globalen Grünen Zusammenarbeit (The global Greens) sind. Es gibt Grüne Parteien in etwa 80 Prozent der Staaten in Europa, etwa 50 Prozent der Staaten in Afrika und Amerika und etwa 20 Prozent der Staaten der Asiatisch-Pazifischen Region. Der Trend geht aufwärts. Ungefähr fünfzig Jahre nach der Gründung der ersten Grünen Parteien, in Großbritannien und Neuseeland, treten Grüne Parteien in Parlamente und Regierungen ein und nehmen in der Führung von Staaten, Regionen und Gemeinden teil; Grüne Parteien wachsen in Anzahl und werden über die ganzen Welt verbreitet.  

 

Über das Buch: Der Inhalt der Kapitel.

Kapitel 1 ist eine Beschreibung des Hintergrunds und der Entwicklung des Grünen Erwachens in den 1960-iger und 70-iger Jahren, Kapitel 2 ist eine Präsentation und Diskussion über Grüne Philosophie, Kapitel 3 gibt einen allgemeinen Überblick über das Hervorwachsen Grüner Parteien, Kapitel 4 gibt eine Präsentation und Diskussion über Konkrete Grüne Vorschläge und Grünes Vorgehen, gegründet auf ausführliche Studien Grüner Programme und Richtlinien. In Kapitel 5 wird die Geschichte Grüner Parteien in Regierungen erzählt und analysiert, gegründet auf relevante politische Forschung und Gespräche mit ehemaligen und gegenwärtigen Grünen Ministern. In Kapitel 5 wird die Vision des Verfassers für die Grüne Zukunft beschrieben. Im Anhang werden etwa hundert Grüne Parteien in der ganzen Welt präsentiert, beschrieben und analysiert.

 

Wie kann man das Buch kaufen?

Es kann direkt von Pluto Press bestellt werden, www.plutobooks.com, oder von den meisten Buchhändlern im Internet.

Preisnachlass

Pluto ist bereit, einen bedeutenden Preisnachlass zu geben, wenn mehr als 10 Bücher bestellt werden. Verbindnung, email: simon@plutobooks.com.

Treffen mit dem Verfasser

Der Verfasser, Per Gahrton, ist bereit in der ganzen Welt das Buch zu präsentieren und diskutieren. Er könnte die Präsentation in mehrere Sprachen machen, u a auf English und Deutsch. Für Einzelheiten, senden Sie ein E-Mail an per.gahrton@cogito.nu  oder per.gahrton@gmail.com.

 

August 2015

Per Gahrton

 

ESPANOL

 

Presentación de

Green parties, Green future, from local groups to the international stage

Por Per Gahrton(publicado por Pluto Press, 20 de Agosto de 2015. 200 páginas, 16,99 £) 

Acerca del autor:

Per Gahrton es un sociólogo, periodista y politico verde sueco, nacido en 1943. Gahrton ha escrito más de 50 libros. Fue parlamentario sueco, representando al Partido Liberal, entre 1976 y 1979. En el otoño de 1979 renunció a su cargo para unirse a la campaña contra la energía nuclear, apoyando la opción del “no” en el referendum de Marzo de 1980. Después de la estrecha derrota sufrida en ese referendum, Gahrton inició el Partido Verde  (Miljöpartiet de Gröna), que fue fundado en Septiembre de 1981.

Fue uno de los cuatro co-secretarios de la Coordinadora de los Verdes Europeos entre 1985 y 1989. Entre 1988 y 1991, y en 1994, fue parlamentario sueco representando a los Verdes. Entre 1995 y 2004 fue parlamentario europeo, y presidente del Think Tank sueco Cogito entre 2005 y 2014. Desde principios de los 80 ha visitado al menos a la mitad de los Partidos Verdes representados en este libro. Además, ha estado presente en todos los Congresos Verdes Globales y en la mayoría de las reuniones de los Verdes Europeos.

 

Acerca del Libro: El Objetivo

Este libro da una vision general del movimiento verde a nivel global, presentando atención a su pensamiento, ideología, valores, estructuras organizativas, y fuerza política. El autor ha tomado dos perspectivas: una es el reportaje como observador participativo, utilizando sus notas y diarios que comprenden más de cuatro décadas de activismo y política verde. La otra perspectiva se basa en su experiencia como sociólogo y periodista, intentando tomar una perspectiva externa y crítica, y utilizando documentos de partidos verdes y organizaciones, notas de prensa, resultados electorales, entrevistas con activistas y politicos verdes, así como trabajos de investagación, memorias de politicos verdes, y otra literature relevante.

 

Acerca del Libro: Información General

Incluso si consideramos que los humanos han afectado al medio ambiente desde el principio del Holoceno, y que los primeros avisos fueron de hecho realizados por filosofos chinos y griegos hace miles de años, el cambio del Holoceno al Antropoceno constituye un cambio fundamental que exige ideas absolutamente nuevas de manera urgente. El movimiento politico verde afirma ser el abanderado de estas ideas, del Pensamiento Verde y del Ecologismo. En Enero de 2015 el número de partidos verdes afiliados a la organización Global Greens es de casi un centenary, representando a noventa países. Hay partidos verdes en alrededor del 80% de los estados de Europa, en casi el 50% de los Estados de África y las Américas, y en cerca del 20% de los Estados de la region de Asia y el Pacífico, y estos numeros no cesan de aumentar. Casi cincuenta años después de la fundación de los primeros partidos verdes, en UK y Nueva Zelanda, los Partidos Verdes están empezando a formar parte de parlamentos y gobiernos y tomando parte directa en el gobierno de países, regiones, y asambleas locales. El número de partidos verdes sigue creciendo a lo largo y ancho del planeta.

 

Acerca del libro: Contenidos de los capítulos

El capítulo 1 es un reporte sobre el transfondo y el proceso del despertar verde en los años 60 y 70. El capítulo 2 es una presentación y discussion acerca de la filosofía verde. El capítulo 3 da una perspectiva general sobre la aparición de los partidos verdes. El capítulo 4 es una presentación y discusión centrada específicamente en propuestas y políticas verdes, basada en una lectura detenida de los programas verdes. En el capítulo 5 se presenta la historia de los partidos verdes en gobiernos, aplicando literature de ciencias políticas combinada con entrevistas con minitros verdes tanto en activo como retirados. En el capítulo 6 se detalla la visión del autor sobre el futuro del moviento verde. El Apéndice incluye cerca de un centenar de partidos verdes a nivel mundial, describiéndolos y analizándolos.

 

Como conseguir el libro

El libro se puede encargar directamente a Pluto Press: www.plutobooks.com.  También se puede encontrar en diferentes liberías en Internet.

 

Descuentos

Pluto ofrece descuentos a orgianizaciones y partidos verdes y alternativos si encargan 10 libros o más. Escriban un emal a simon@plutobooks.com.

Encuentros con el autor para discutir el libro - en múltiples lenguages

El autor está preparado para viajar a lo largo del mundo para presentar y discutir los contenidos de Green parties, Green future en encuentros y conferencias de los Verdes y groups y organizaciones alternativas.

El autor puede introducir y discutir el libro en inglés, francés, alemán, y cualquiera de las lenguas escandinavas. Envien un email directamente a per.gahrton@cogito.nu or per.gahrton@gmail.com.

 

 ПО-РУССКИ

 

Представление книги Пера Гартона

Green parties, Green future, from local groups to the international stage (Зелёные Партии, Зеленое Будущее - от локальных группировок до международного уровня, написано по-английски). Издается английским издательством, Pluto Press, London, в 20 августе 2015.

 

О писателе

Пер Гартон, Per Gahrton, шведский социолог, журналист и зеленый политический деятель. Родился  в 1943 г. Он написал почти 50 книг. Он был членом шведского парламента 1976-79 гг., представляя либеральную партию, которую он покинул в осенью 1979 г.  чтобы соединиться с кампанией против ядерной энергии, поддерживая альтернативу НЕТ в референдуме в марте 1980 г. После проигрыша с минимальным отрывом альтернативы НЕТ он проявил инициативу основать Зеленую Партию (Miljöpartiet), основана в сентябре 1981 г.

Гартон был одним из четырех председателей (co-secretaries) сообщества Европейских Зеленых (Coordination of European Greens) 1985-89 гг., членом шведского парламента 1988-91 гг. и 1994 г., членом Европейского парламента 1995-2004 гг. и председателем шведского зеленого умственного цеха мыслей (think-tank) в COGITO 2005-2014 гг.

После начала 1980-ых годов Гартон посетил, по крайней мере, половину зеленых партий представленных в этой книге. Кроме того, он присутствовал на всех съездах Мировых Зеленых (Global Greens) и на большинстве съездов и совещаний Европейских Зеленых.

 

О книге – Цель

Цель этой книги дать обзор растущего мирового политического зеленого движения, его мышления, идеологии, мирового воззрения, основных оценок, организационной структуры и политической силы. Писатель выбрал два способа работы. С одной стороны является участвующим обозревателем, употребляющим свои подробные заметки и дневники из своих сорока лет как зеленый деятель и политик. С другой стороны использует свой опыт как социолог и журналист, стараясь действовать как внешний, критический обозреватель, используя документы зеленых партий и организаций, доклады СМИ, результаты выборов, разговоры с зелеными политиками, научные доклады, воспоминания зеленых деятелей и другую зеленую литературу.

 

О книге – Обзор

Даже если человечество оказало влияние на окружающую среду с тех пор когда начал­ «голосенская» эпоха и даже если предостережения были произнесены уже древними китайскими и греческими философами многие тысячи лет тому назад, переход от «Голосена» к «Антропосену» является столь основным изменением что потребность совершенно новых идей является более безотлагательным чем когда-нибудь. Зеленое политическое движение претендует на роль носильщика этих мыслей, «зеленые мышление» или «экологизм». В январе 2015 года, почти сто политических партий, представляющих почти 90 стран, являются членами структуры Мировых Зеленых (Global Greens). Существуют зеленые партии в 80% стран Европы, 50% сран Африки и Америки и 20% стран Азиатско-Пацифического региона.

Тенденция развития направлена вверх. Около 50 лет после основания первых зеленых партий, в Великобритании и Новой Зеландии, зеленые партии входят в парламенты и правительства и участвуют в правлении стран, областей и локальных собраний, число зеленых партий растет и они распространяются во всем мире.

 

О книге – содержание глав

Глава 1 - рассказ основании и развитии зеленого рассвета в 1969 и 1970 гг, глава 2 - представление и обсуждение зеленого мышления, глава 3 дает общий обзор возникновения зеленых партий, глава 4 содержит представление и обсуждение конкретных зеленых предложений и проектов, основано на подробном чтении зеленых программ и основных направлений. Глава 5 - история участия зеленых партий в правительств, основана на научной литературе и беседах с бывшими и современными зелеными министрами. В главе 6 писатель изображает свои виды на зелёное будущее. В приложение представлены, описаны и обсуждены около ста зеленых партий со всего мира.

 

Как купить книгу?

Книгу можно заказать у www.plutobooks.com или других книжных магазинов в интернете.

 

Скидка

Издательство PLUTO может дать большую скидку при покупке 10 или больше книг. Связь

simon@plutobooks.com.

 

Встреча с писателем

Писатель, Per Gahrton, готовый ездить по всему миру для представления и обсуждения книги Greenparties, Greenfuture, fromlocalgroupstotheinternationalstage (Зелёные Партии, Зеленое Будущее - от локальных группировках до международной уровне, написано по-английски). Связь per.gahrton@gmail.com. Он говорит по несколько языкам, включая по-русски.

 

العربية

الدولية 

الكاتب بير جارتون

 (قيد النشر بواسطة بلوتو برس، ٢٠ أغسطس ٢٠١٥ (٢٠٠ صفحة، السعر ١٦،٩٩ £)


نبذه عن المؤلف
بير جارتون عالم الاجتماع السويدي، صحفي وسياسي سويدى لامع من المدافعين عن البيئه (الخضر)، ولد في عام ١٩٤٣ وهو وأديب ومؤلف لخمسون كتاب. جارتون مثل الحزب الليبرالي فى البرلمان السويدى مابين عام ١٩٧٦ حتى عام ١٩٧٩،  وكان واحدا من أربعة أمناء للتنسيق المشترك للخضر فى اوروبا بين عامى ١٩٨٥ حتى عام ١٩٨٩، كما انه كان ممثلا عن حزب الخضر فى البرلمان السويدى مابين عام ١٩٨٨حتى عام ١٩٩١ والدوره التاليه بين عام ١٩٩١ حتى عام ١٩٩٤، كما انه مثل السويد في البرلمان الأوروبي  مابين عام ١٩٩٥ حتى عام ٢٠٠٤ والمدير السابق لبرابطة المفكريين الخضر (كوجيتو) بين عام ٢٠٠٥ حتى ٢٠١٤.

 

هدف الكتاب
الهدف من هذا الكتاب هو إعطاء لمحة عامة عن الحركة السياسيه العالميه المتنامية للدفاع عن البيئه وأفكارها وأيدلوجيتها وتصورها عن العالم وقيمها الأساسية وهيكلها التنظيمي ونضالها السياسي.


نظره عامه على الكتاب
الحركة السياسية الخضراء تقدم نفسها على أنها حاملة لأفكار جديدة عن التفكير البيئى الأخضر أو ​​الإيكولوجي. في يناير ٢٠١٥ كان هناك حوالي مائة من الأحزاب السياسية (التي تمثل حوالي تسعين بلدا) التابعة للهيكل العالمي للخضر. هناك أحزاب الخضر في حوالي ٨٠٪ من دول أوروبا، حوالي ٥٠٪ من دول أفريقيا والأمريكتين وحوالي ٢٠٪ من دول منطقة آسيا والمحيط الهادئ.

 

حول الكتاب: محتوى الفصول
الفصل الاول يقدم كشف حساب عن الصحوة الخضراء في ستينات وسبعينات القرن الماضى اما الفصل الثانى يقدم عرض ومناقشة حول الفلسفة الخضراء، والفصل الثالث يعطي لمحة عامة عن ظهور أحزاب الخضر، والفصل الرابع يقدم عرض للنقاش حول المقترحات الملموسة لسياسات الخضر. وفي الفصل الخامس يقدم المؤلف تحليلا لتاريخ الاحزاب الخضر التى شاركت فى الحكم. وفي الفصل السادس يقدم المؤلف رؤيه لمستقبل أخضر. وفي المؤخره يقدم المؤلف عرض لبعض المئات من الأحزاب الخضر في جميع أنحاء العالم.


كيفية الحصول على الكتاب
يمكن طلب الكتاب مباشرة من بلوتو برس، عبر www.plutobooks.com. ونسخ الكتاب متوفرة ايضا في العديد من مكتبات بيع الكتب على صفحات الإنترنت.
للحصول على نسخ العرض الرجاء الاتصال على البريد الاليكترونى kierano@plutobooks.com.

بلوتو على استعداد ايضا لتقديم خصم كبير فى حاله طلب عشره نسخ أو أكثر. الرجاء إرسال بريد إلكتروني إلى 

simon@plutobooks.com.

يقوم الان الكاتب بالاعداد للسفر الى جميع أنحاء العالم لعرض ومناقشة محتوى الكتاب كما ان للكاتب امكانيات لغويه لتقديم الكتاب باللغة الانجليزية وعدة لغات أخرى. لمزيد من التفاصيل، يرجى الاتصال بالمؤلف عن طريق البريد الإلكتروني: 

per.gahrton@cogito.nu أو per.gahrton@gmail.com.

بير جارتون 

سبتمبر ٢٠١٥

 

HÄR STARTAR DEN ORDINARIE TEXTEN/HERE THE USUAL TEXT STARTS/HIER BEGINNNT DAS GEWÖHLICHE SCHREIBEN/ICI COMMENCE LE TEXT ORDINAIRE

 

English - see Welcome

Francais- regardez Bien venu

Deutsch - siehe Willkommen

F o m 2 juli 2014 blir det oftare uppdatering!


Efter nästa tio år som EU-parlamentariker blev jag i juli 2004 i första hand frilansskribent, precis som jag varit flera gånger tidigare i livet. Jag har numera ingen betald anställning, inte heller något folkvalt politiskt uppdrag. Mitt enda ideella uppdrag 2014 är som ordförande för Ekologiska Ungdomsstiftelsen, som bildades i samband med min 50-årsdag 1993. Biologiskt är jag pensionär, men i verkligheten jobbar jag för fullt med diverse skrivande - om gröna frågor, men också om länder jag länge följt, t ex Georgien och Egypten. Jag medarbetare då och då i Sveriges Radios OBS, i Fria tidningen och på Aftonbladets och Sydsvenskans kultursidor.

Jag lämnade 2014 ordförandeskapet i den gröna idéverkstaden Cogito efter nästan tio år, vilket är gränsen för hur länge man får sitta på den posten. En del av  mina gröna tankar kan man fortfarande hitta på Cogitos hemsida (www.cogito.nu.)  

En annan ordförandepost jag lämnat med ålderns rätt (2012) gäller Palestinagrupperna i Sverige, www.palestinagrupperna.se
Däremot är fortfarande ledamot av Advisory Council of Regional Environmental Center (REC) i Tbilisi i Georgien. Men mitt mandat utlöper inom kort (www.rec-caucasus.org).

Jag var under ett drygt år - 2009-10 -  med i miljöpartiets arbetsgrupp för att förbereda ett gemensamt regeringsprogram för utrikes- och säkerhetspolitik tillsammans med socialdemokraterna och vänsterpartiet - om den rödgröna oppisitionen hade lyckats få majoritet i riksdagsvalet 2010. Tyvärr lyckades det inte, men kanske det går bättre 2014. Nu är jag dock mer fristående och levererar min syn direkt till MP-folket eller i artiklar.


Här på hemsidan kan du hitta information om vem jag är, vad jag gör, vad jag har gjort. En stor del av mina artiklar och andra texter finns här. Det finns länkar till organisationer som jag är eller har varit aktiv i (men fortfarande sympatiserar med) aktiv i, i första hand Cogito, Palestinagrupperna, Miljöpartiet de Gröna och REC. Också en del länkar till hemsidor som jag tycker är viktiga även om jag inte själv är aktiv där.

Ytterligare information hittar du på www.mp.se/pergahrton.asp . Jag finns också på Facebook, men är inte särskilt aktiv där.

På EU-parlamentets hemsida finns fortfarande min verksamhet arkiverad under www.europarl.europa.eu/members/archive/term4 reps term5 (sök på Gahrton).

http://rixlex.riksdagen.se finns mycket av min verksamhet i riksdagen arkiverad (sök på Gahrton).

 

Vill du veta mer eller ha kontakt, skicka ett e-brev till per.gahrton@gmail.com!

Hälsningar
Per Gahrton

 For non-Swedish speakers, click Welcome or Bienvenu or Willkommen.

Gratis grön läsning! (Detta erbjudande gäller fortfarande 2015!)

Vid röjning i mina ladugårdar hittar jag en del ex av några av mina gamla gröna böcker som samlar damm och tar plats. Jag erbjuder dem därför GRATIS till intresserade, så långt lagret räcker. Skicka frankerat, adresserat kuvert och lapp med angivelse om vilken/a böcker som önskas, till Per Gahrton, Bessinge 2145, 24291 Hörby. Alternativt, kom förbi och hämta – men ring då först 0706973005. Ange också om du vill ha min namnteckning på försättsbladet, annars lämnar jag tomt.

 

Öppet brev från en politiker, 1979, ca 300 g

Det behövs ett framtidsparti, 1980, ca 150 g

Guld eller gröna skogar, 1985, ca 300 g

Det tvivelaktiga försvaret, 1985, ca 120 g

Vad vill de gröna, 1988, ca 250 g

Låt mormor bestämma 2000-talet, 1993. Ca 500 g

Handbok för EU-tvivlare, 1994, Ca 300 g

EU-politikerns död, 2001, ca 500 g

 Mina senast utkomna böckerna är:

 

Det gröna genombrottet

 

- mina trettio år med Miljöpartiet

För 31 år sedan bildade den stridbare och debattskicklige Per Gahrton Miljöpartiet. Nu berättar han hur det hela gick till och hur partiet utvecklats från en liten stridbar grupp till det tredje största partiet i Riksdagen. Många personer har passerat som språkrör, Per Gahrton började som sådant och har hela tiden helt naturligt funnits med både som riksdagsledamot, ledamot i EU-parlamentet och som skribent, retoriker och politiskt viktig person. I september 2011 firade Miljöpartiet sina trettio år.

Per Gahrton har gjort en lång politisk bana, alltifrån ungdomspolitiken och ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund, riksdagsledamot för Folkpartiet och sedan Miljöpartiet och därefter bl.a i EU-parlamentet. Han är också journalist och författare till en rad böcker, senast Palestiniernas frihetskamp (2008).

Hft. Pris 220 kr ISBN 978 91 7331 437 4

 

 

 Georgia - pawn in the new great game (Pluto press 2010)

The book is available from www.plutobooks.com or www.amazon.com.

 

The 2008 Ossetia War underlined the fact that Georgia is caught in a political struggle between East and West. Per Gahrton analyses American and Russian policy towards the country and provides a firsthand account of the Rose Revolution of 2003, its origin and aftermath.

The book traces the increasing US involvement in Georgia and the Russian reaction of anger, sanctions and, eventually, invasion. Gahrton's analysis is based on interviews with key politicians and his experience as the rapporteur of the European Parliament on South Caucasus. At centre stage is the growing opposition against authoritarian aspects of President Mikheil Saakashvili’s regime and the mysterious death of Prime Minister Zhvania in 2005. The book also asks if the Rose Revolution was a conspiracy or a genuine popular uprising.

This truly authoritative account of Georgia is a must for students studying international relations in the aftermath of The Cold War.

 

Älgjägarna (Kalla kulor, Cosy Crime 2010)

Kan köpas hos www.bokus.com eller www.adlibris.com.

 

 

Älgjägarna är Per Gahrtons tredje deckare med Vera Hamadi i huvudrollen.

Uppläsning vid lansering på Fasching, Stockholm, 20/1 -10

Utdrag ur kapitel 3 och 4

Solen gick i moln och stämningen i jaktlaget mulnade i samma takt. Drevkedjans oväsen ökade i styrka och överallt mellan stammarna rörde sig de säkerhetsröda markeringarna. Plötsligt ändrades ljuden från drevkedjan, tjoandena övergick i argsint gräl, det såg nästan ut som om folk slogs därinne i skogen på andra sidan mossen. Och så kunde man urskilja orden i ett avgrundsvrål: ”VEGANER!”

 Läs mer

 

Befria EU! (Ordfront 2009)

Kan beställas från www.cogito.nu eller www.bokus.com

 2008 övergav såväl Per Gahrton som miljöpartiet kravet på svenskt utträde ur EU. Istället satsar man nu på att förbättra EU och använda EU-samarbetet för gröna ändamål. I den här boken skissar Per Gahrton ett antal nödvändiga reformer och pläderar för en konfederation i Immanuel Kants anda istället för den centraliserade EU-stat som EU-byråkraterna försöker bygga upp. Dessutom slår han ett slag för slakt av vissa heliga kor. Han vill t ex flytta EU-parlamentet till Prag och införa ett gemensamt "lingua franca", latin eller esperanto eller franska.

 

En kraft starkare än jag själv  (Hägglunds 2008)

Kan köpas hos best@hagglundsforlag.se eller www.bokus.com eller www.adlibris.com.

  

       

När två riksdagsledamöter från motsatta läger, en grön kvinna med egyptisk far och en liberal man med judisk mormorsmor, möts på ett behandlingshem i början av ett valår uppstår oöverskådliga kollisioner, konflikter och känslostormar. Den politiska maktkampen blands med två famlande människors förtvivlade försök att få ordning på sina liv. 

 

Palestinas frihetskamp  (Carlssons 2008) 

Kan beställas hos info@palestinagrupperna.se eller köpas i bokhandel eller hos www.bokus.com eller www.adlibris.com.

                                                          

 Palestinas frihetskamp - historia, analys och personliga iaktagelser är en faktarik, detaljerad och nödvändig bok för den intresserade. I denna engagerade och välskrivna volym står palestinierna i fokus - perspektivet är deras. Men Gahrton eftersträvar saklighet i redogörelser och analyser. Han behandlar den anti-judiska rasism som främst Europa utsatt det judiska folket för, men samtidigt citerar han också Arafats uttalande"Förvisso är judarna offer, men palestinierna är offrens offer".